Hej Sverige !!!!!!!!!! 😣

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlÀgg. NÀr jag satt pÄ mötet i gÄr som stÀllföretrÀdare var jag nÀra till tÄrar under hela mötet. Jag höll mig ifrÄn att börja grÄta, men det var nÀra. Riktigt nÀra. Att se mÀnniskor som Àr lÀngst ner, pÄ botten av vÄrt samhÀlle pÄverkar mig, jag kÀnner verkligen med mÀnniskor, som om jag kÀnner deras smÀrta, rÀdsla och förtvivlan.

I gĂ„r lĂ€mnade jag in en överklagan som jag har skrivit ihop, jag skrev det sista pĂ„ mötet. Och jag hoppas innerligt pĂ„ det bĂ€sta nu. Det mĂ„ste ske ett mirakel. En Ă€ldre dam som Ă€r sjuk kan inte hamna pĂ„ gatan, det gĂ„r bara inte, snart Ă€r vintern hĂ€r ocksĂ„. Hon ska inte behöva flytta i frĂ„n sin enda trygghet, de enda hon kĂ€nner och Ă€ven bara bli sĂ€mre i sin sjukdomsbild. Hon sköter sig, rĂ€kningar betalas. Ingen tar riktigt ansvar för denna situation nĂ€r en mĂ€nniska hamnar mellan stolarna. DĂ„ fĂ„r man vĂ€l gemensamt göra nĂ„got eller hur? (jag vill inte gĂ„ ut med anledningen till uppsĂ€gning, men anledningen Ă€r helt sjuk) 

Det hĂ€r stĂ€ndiga lagarna och reglerna som ska gĂ€lla alla, alla ska ha samma. Men vad fan, vi alla Ă€r olika och dĂ€rför mĂ„ste lagar och regler vara det med. Anpassade efter individerna i sig. Detta gjorde mig förbannad nĂ€r jag jobbade inom hemtjĂ€nsten, att man drar ett snitt pĂ„ hur mycket tid man fĂ„r för att ge mat till nĂ„gon. 18 minuter tror jag snittet var pĂ„ dĂ„. Det var det alla fick. Oavsett sjukdomsbild.. Oavsett om personen tar lĂ„ng tid pĂ„ sig att Ă€ta av olika anledningar. Det var dessa 18 minuter som gĂ€llde, hur hinner man det? Man anpassar inte samhĂ€llet utifrĂ„n personer och dĂ€r mĂ„ste det ske en förĂ€ndring.

"vi mĂ„ste följa vĂ„ra regler" ja men Ă€ndra reglerna dĂ„ för i helvete. UrsĂ€kta sprĂ„ket men jag blir förbannad. NĂ€r ska de som bestĂ€mmer förstĂ„ att man mĂ„ste tĂ€nka pĂ„ PERSONEN i samhĂ€llet och utifrĂ„n DET anpassa hjĂ€lpen för denne. Man kan inte behandla mĂ€nniskor lika dĂ„ vi Ă€r sĂ„ jĂ€vla olika. 

Den Ă€ldre damen stĂ€ngde av dĂ„ och dĂ„ under mötet, jag sĂ„g hoppet gĂ„ förlorat. Hon sĂ„g sĂ„ liten, rĂ€dd och förvirrad ut. Hennes ögon var glansiga. Jag gör allt jag kan och jag ska kĂ€mpa Ă€nda in i slutet. Jag frĂ„gade henne om jag fick ge henne en kram, och det fick jag. Hennes hjĂ€rtskĂ€rande kram var sĂ„ hĂ„rd, som om hon inte ville slĂ€ppa taget. Hon hade nog inte fĂ„tt en kram pĂ„ lĂ€nge. Mina tĂ„rar kom. Jag torkade bort dom sĂ„ hon inte skulle se. Vilken varm kram jag fick. Den kramen sa mycket och jag ska kĂ€mpa för den hĂ€r damen, det ska jag verkligen. 

Hua. SamhĂ€llet Ă€r hĂ„rdare Ă€n vad man kanske tror. 


Det Ă€r inte lĂ„ngt kvar nu tills den hĂ€r situationen antingen löser sig eller blir en ren jĂ€vla mardröm. Oavsett sĂ„ tĂ€nker jag vara med den dagen och jag mĂ„ste göra allt i min makt för att försöka lösa situationen, en situation ingen vill ta ansvar för. Jag mĂ„ste göra det för empatin jag kĂ€nner, för medmĂ€nskligheten, för tryggheten och för den hĂ€r damen. SĂ„ mĂ„nga möten men inget steg i rĂ€tt riktning. Det mĂ„ste vĂ€nda nu. Jag hoppas verkligen! 


AllmÀnt | |
#1 - - sandra ledin:

Du har hjÀrtat pÄ rÀtt plats och jag hÄller med dig om att vi mÄste hjÀlpa varandra inviduellt istÀllet för att följa en och samma regel för alla.

Hoppas att det löser sig till det bÀsta och att du fÄtt en fin helg!!!

Svar: Åh vad ack snĂ€lla 🙏🙏🙏🙏
Nicki None

Upp