Nicci

Solens strålar lyser in genom fönstret här vid soffan där jag sitter och skriver och den fyller mig med en härlig energi. Att man kan bli så lycklig av lite sol. 

Jag hade en bra dag i går. Albert fick springa av sig massor av energi två timmar på morgonen och var en riktig skitgris när vi kom hem. Det var bara för mig att duscha av honom. Sen hade jag jobbsamtal på eftermiddagen. Vilka livsöden människor har och jag är så tacksam över att de finner ett förtroende i mig och gör att de öppnar upp sig. Dom hjälper mig att hjälpa dom på det bästa sätt jag kan göra. Tyvärr har även jag mina begränsningar i hur mycket jag kan hjälpa till med. Jag får verkligen höra människors historier och vad som har lett dom dit de är idag. Vem dom är m.m. Det är intressant! 

Till middag käkade jag och min pojkvän indisk mat. Herregud vad gott det är. För min del blev det Tikka Masala och han valde en av Indiens starkaste rätter. Jag ångrade att jag smakade på den rätten. Haha. 

Nu har jag skrivit lite om gårdagen och tänkte fortsätta detta inlägg med att skriva om livsöden och att leva livet levande trots sorg i sitt hjärta.

Vi alla har nog stött på en sorg av olika slag i livet. Det är tungt. Fruktansvärt tungt. Här om dagen var jag inne på Alexander Pärleros Instagram där han hade intervjuat Christer som förlorade sin fru i en olycka i hemmet. Hon föll i en trappa. Jag förlorade själv min mamma i en olycka med ett fall i en trappa. Hon hann bara leva hälften av sitt liv innan olyckan tog henne. Hon blev dessvärre hjärndöd och efter fyra dagar i respirator tvingades vi att låta henne somna in för gott. Jag höll hennes hand hårt till hennes sista andetag. Tills hon bara var ett livlöst skal. Tills hon var död. 

Christer nämnde i intervjun om hur viktigt det är att alltid skiljas som vänner för man vet inte vilket samtal som kommer att bli det sista. Jag hade ingen aning om att min mamma skulle förlora sitt liv på det sättet. Vad var mitt sista samtal med henne? Jag frågade henne den kvällen om jag skulle duka av middagen. Hon sa att det inte behövdes och pussade mig på kinden. Någon timme senare svävade hon mellan liv och död. Det var mitt allra sista samtal med henne. Vilket jag inte i min vildaste fantasi kunde tro. Hon var ju bara straxt över 50 år. Det är det som är så hemskt. Att man aldrig kan veta. Så skiljs aldrig som ovänner med dina nära och kära för det samtalet som blir det sista kommer du minnas hela livet. 

Lycka är att se det du har här och nu. Inte det du inte har. Jag kan säga att jag är lycklig i dag. Jag bär på en sorg och en stor saknad men jag är lycklig. Jag ser livet med helt nya ögon idag och framförallt så ser jag lycka i det jag faktiskt har. Jag känner en oerhörd tacksamhet för det lilla. Sann lycka börjar inom en själv. Inte i materiella ting. Den lyckan är väldigt kortvarigt medan om man ändrar sitt tänk, ser det man faktiskt har, lever livet levande. Då finner man en otrolig lycka som du bär med dig länge. Lev livet levande varje dag för du kanske inte har imorgon. 

En olycka är tragiskt. Det händer när du minst anar det och river upp ditt hjärta i en smärta som du aldrig känt tidigare. Du hinner inte ta ett avsked. 

Fråga alla frågor du vill fråga. Säga allt det du behöver säga. En olycka händer från ingenstans. Helt plötsligt. På en sekund vänds ditt liv upp och ner. På en sekund försvinner någon som står dig nära. Sluta inte leva för det. Lev för er båda. Utveckla dig själv som person genom sorgen. Säg de saker du vill säga till dina nära. Avsluta samtal på bra sätt. Du kanske inte har sen. Det du har är nu.