gränsen mellan att leva och dö
"Jag ser Britta 84 år ligga i sängen och gråta av smärta, hon vill inget hellre än att bara få somna in. Hon orkar inte med värken som hon har haft i så många år nu. Hon är redo att lämna jorden, hennes tårar rinner från kinderna. En sjuksköterska kommer in och ger henne lite smärtstillande. Det hjälper för en stund, sedan kommer smärtan tillbaka. Britta bara ligger i sängen. Hon klarar inte längre av att resa sig upp. Hon blir tvättad ibland, liggandes i sängen. Det var länge sedan hon orkade med en vanlig dusch. Nu väntar hon bara på att kroppen ska ge upp. Hon har väntat i tre år. Snälla kropp, ge upp någon gång. Hon har funderat många gånger på om hon ska ta massor med tabletter för att göra slut på sitt lidande. Men hon är rädd, tänk om hon överlever. Tänk om allt bara blir värre då. Hon väntar. Och väntar"
"Albin 49 år har precis diagnostiserats med Als. Han har läst på vad det innebär. Han är rädd men samtidigt tänker han göra allt han vill göra tills han inte längre är sig själv. Han vill åka på en sista resa med familjen. Bada i havet som han älskar. Sen får det vara nog. Sjukdomen tar vid, fortare än väntat. Albin vill inte sluta sitt liv med att kroppen sakta slutar att fungera. Han vill avsluta det nu. Han hoppar från sjunde våningen. Han såg ingen annan utväg. Han ville avsluta det hemma men var rädd att sin familj skulle råka illa ut. Efter sig lämnar han sina avskedsbrev"
När går gränsen för att man ska få hjälp med att dö? Är det när man är helt hjärndöd som min mamma var efter hennes olycka? Var det då det var okej att stänga av respiratorn och låta henne somna in? Okej, nu ville inte min mamma dö. Men vart går gränsen? Britta då? eller Albin? Där det inte finns något hopp om att överleva och kroppen bara måste ge upp själv. Det kan ju ta lång tid. Ska man plågas in i döden? få hjälp med att inte ha ont men ändå veta utgången. Varför kan inte Britta få somna in och slippa den fruktansvärda smärtan, det enda hon klarar av är att bara ligga i en säng dagarna i ända. Eller Albin, som tvingas avsluta sitt liv sådär för han vet vad hans sjukdom gör och han vill inte vara med om det.
Vi hjälper våra djur när de är för sjuka för att leva. Där kan man välja att låta dom somna in i trygghet i hemmet, bland människor de älskar. De får en spruta sen är livet över. De behöver inte avsluta sina liv själva utan de får hjälp.
Borde det inte vara så för oss människor med när det inte finns en annan utväg än att plågsamt leda oss till döden? När vi är så pass sjuka att man bara väntar på att få dö.
" jag vill dö men jag är livrädd, livrädd för att behöva skjuta mig själv, livrädd över att behöva hoppa, livrädd över att överdosen inte värkar. Livrädd över att plåga mig själv för att behöva avsluta mitt liv"
Vi människor har ju rätt att bestämma över våra liv. Har vi då inte rätt att bestämma när vi ska dö när vi är i livets slutskede? Varför tvingas spendera livet med att bara vänta på att kroppen ska ge upp när det ändå inte finns mycket kvar till liv? Dö i en sjukhussäng istället för att dö när man mådde bra (men när man vet att man snart kommer att dö)
Jag har träffat på sjuka människor (som har en dödlig sjukdom eller verkligen lider) hur de ligger i sin sjukhussäng i livets slutskede och bara väntar på att få somna in. Det gör ont i mig att se deras smärta och ångest över att behöva leva sådär. Behöva leva så in i det sista. Hur de lider och det enda man gör är att ge dom något lugnande eller smärtlindrande.. I stället för att bara låta dom somna in. Slippa lidandet.
Går gränsen vid hjärndödhet? Är det då det är okej att låta en människa somna in?
Vart borde gränsen gå? När ska man få bestämma själv om man vill dö eller leva och slippa behöva ta sitt liv på ett fruktansvärt sätt?