jag var så nära
ela kroppen, jag är så nervös att jag vill kräkas. Jag orkar inte höra det här skratten så fort jag öppnar min mun, jag orkar inte höra hur folk härmar min röst och jag skäms något så fruktansvärt. Varför, varför måste jag vara med om denna förnedring, varför måste jag stå där framme och se hur folk skrattar åt mig. Jag orkar inte det.
Snart är det dags, jag har pappret med mig så att jag vet vad jag ska säga. Jag är tretton år vid den här tiden. Jag vänjer mig aldrig vid det här. Hade dom inte skrattat hade jag klarat av det utan denna klump i magen... Men jag måste stå ut, annars får jag inte betyg... Jag tittar ner på pappret och känner hur mina ögon fylls med tårar. Jag blinkar och börjar läsa, jag tittar upp. Jag hör skratten, jag ser blickarna och jag fortsätter. Snart är denna förnedring slut. Snart får jag sätta mig igen och gömma ansiktet i händerna. Varför kunde inte jag ha en röst som alla andra, en röst man inte skrattade åt... Jag visade aldrig hur hårt det faktiskt tog och hur svårt det blev med tiden att våga redovisa. På gymnasiet klarade jag inte av det längre och bönade och bad om att bara få redovisa inför läraren. Jag vågade aldrig säga orsaken utan jag sa bara att jag är för blyg, det går bara inte.
När jag var runt tjugo år samlade jag modet till mig och tog operationen som jag tidigare inte vågade göra. Jag gjorde en omfattande hals och gomoperation och vaknade upp på iva. Jag hörde hjärtmaskinen pipa. Jag levde men jag var så svullen i halsen att jag hade svårt att andas, det var så svullet så min hals var tunt som ett sugrör, jag fick iaf lite luft. Att stänga munnen gick inte då jag inte kunde andas alls genom näsan. Det var helt blockerat från den misslyckade operationen. En dag på iva sen fick jag komma upp på avdelningen. Jag delade rum med fem andra patienter och min säng var närmast fönstret, jag hade utsikt över helikopterplattan. Jag hade slangar överallt, till och med i ena foten. Medicinpumpen plus droppet fick följa med in på toa. Det var ett himla bök men det fick gå.. Jag sov 23 av dygnets 24a timmar, smärtan var olidlig och jag längtade bara hem. Efter en vecka på sjukhuset ville jag åka hem. Nu fick det vara nog. Jag fick äta flytande föda i flera månader, tog examen på en yrkeshögskola och fick en stor godartad tumör i halsen på köpet. Ett år senare gjordes operationen om och jag vaknade upp med ett leende tacksam över att kunna andas igen.
Jag var bara barnet när jag först tackade nej till operationen. Jag var inte redo då men nu i efterhand undrar jag hur det hade varit i skolan. Att slippa bli hånad för att man lät annorlunda än alla andra.
Jag vill nog inte erkänna det för mig själv än idag att jag skäms över att öppna munnen och är fortfarande rädd för att någon ska skratta. Det var senast i högstadiet som det hände. Men jag är nog lite ärrad från det.
I dag spelade jag in en video där jag svarade på frågor. Jag tyckte att videon blev bra. Men jag vågar inte publicera den än. En dag ska jag våga, det ska jag.
Att bli mobbad på ett eller annat sätt är fruktansvärt. Att andra människor tar sig rätten till att kritisera din kropp på ett negativt sätt, att även ibland ta till fysiskt och mentalt våld. Att göra människor illa på ett eller annat sätt, vara rent ut sagt elaka. Snälla, snälla, snälla sluta. Oavsett hur människor ser ut, oavsett hur människor låter, va snäll. Vi alla ser olika ut, vi har olika kroppsformer, olika färg på huden, brunhåriga, blonda, korta, långa, smala, kurviga, vissa låter så, andra låter si. Och det är väl det vi ska älska, att vi alla ser olika ut. Vi är inte likadana och tur är väl det. Vi är redan så jävla självkritiska och då behöver inte andra kommentera. Lyft upp människor istället, stärk den som är svag. Lyft fram något fint istället.
Jag blir så ledsen på mig själv att jag inte klarade av att lägga upp den här videon idag. Men en dag ska jag våga. Jag var så nära.