Allt har sina kapitel
Dan före dan före dopparedagen. Julafton närmar sig och snön kom i morse och knastrade så där härligt under skorna på den tidiga morgonpromenaden, Albert lekte runt i snön och det var stora snöflingor som kom. Det såg ut som en magisk saga. Men det försvann lika fort, tyvärr. Så vi får se om vi får en vit jul här i Stockholm. Hoppas.
Jag har varit och handlat lite mat och snart ska vi iväg och luncha med en väninna vilket blir mysigt. Catcha up lite från förra lördagen, haha. Älskar små mysiga traditioner och skapar gärna fler.
En sak jag verkligen har funderat väldigt mycket på den senaste tiden, ja det kom väl i samband med när jag låg en månad på sjukhus och hann fundera mycket, det är att vi verkligen lever här och nu, i detta liv, jag tror på att något händer efter att man går bort, man föds om, i ett nytt liv. Men det som skrämmer mig lite då är ju att man aldrig mer kommer att få träffa människorna och djuren som man har i sitt liv nu. Allt har sina kapitel, och det gör mig både ledsen och glad, glad över att ändå ha fått träffa så underbara människor i sitt liv genom åren, ledsen över att när det väl tar slut, eller någon går bort, ja då finns det inget mer. Inga mer kramar från just den personen, inga mer skratt tillsammans eller skapa mer minnen förutom dom man redan har. Den tanken har verkligen fått mig att vara så mycket mer närvarande i stunden, ta till vara på tiden och verkligen nästan överrösa med kärlek, och självklart skapa fina minnen, de där minnena som bor i hjärtat på ett härligt sätt, och när man tänker tillbaka på dessa minnen, ja då skrattar man för sig själv, man ler, blir pirrig och glad.
Jag har jättesvårt för att säga hej då till någon. Jag har jättesvårt för att ha ytliga relationer, de människorna jag har i mitt liv blir liksom bästa vänner, de blir så nära, jag vill gärna skapa massor med traditioner så man har bokade datum och tillfällen att ses, så det blir av, så man spenderar mycket tid ihop.
Nu känner jag att detta kommer att bli ett långt inlägg, men jag behöver skriva av mig om just detta. Ta till vara på tiden med de människorna du vill ha i ditt liv just nu, ge komplimanger, kärlek, värme, fina ord. Ta till vara på de relationer du vill ha. Man vet aldrig vad som händer men man ska såklart gå in med tanken om att det är din livskamrat du vill vara med, för resten av livet. Sen kan allt hända. Allt har sina kapitel. Men när man är i just det kapitlet, gör det till det bästa. Va mer rädd om människor, rädd att förlora dom. Vattna gräset du redan har. Annars avsluta det, på ett fint sätt, ingen jäkla otrohet eller svek med andra inblandade. Säg bara som det är, att du tappat känslor. Avsluta det med så lite ärr i hjärtat som möjligt.
Livet med dessa människor i ditt liv är inte för alltid. En dag har du ett liv utan dessa som du älskar här och nu. Så älska fullt ut. Värdesätt, ge den där kramen ofta, komnunicera, bygg upp, förstå varandras kärleksspråk och prata till varandra med snälla ord och snälla ögon.
Förstår ni mitt babbel?
Oj, nu gick tiden väldigt fort, när jag började inlägget var det morgon. Och nu är det förmiddag. Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan ska jag möta upp min fina väninna för en mysig lunch.
Ha en jättefin lördag, och kom i håg hur mycket det betyder, både för dig, men också för andra människor vikten i att alltid vara snäll 💜