Välj människor som väljer dig ❤️

Något som jag har svårt med är att släppa ut människor i mitt liv som betyder väldigt mycket för mig. Men samtidigt, ska man inte välja människor som väljer dig i sitt liv? Hur mycket ska man böna och be om att få vara en del i någons liv? Hur mycket ska man kämpa innan det är dags att ge upp?

Som i alla relationer är det väl ändå två vägar? Jag väljer en person, och den personen väljer mig. Ska man inte släppa människor som har släppt dig? Hur mycket tid ska man lägga på en människa, som inte lägger tid på dig när tiden är det viktigaste som finns? Man ska väl välja varandra? Men vad är att kämpa för en annan människa då? Hur ska man kämpa? Vad ska man göra? Och när ska man ge upp?

Vad är skillnad på att böna och be om att få vara i en människas liv? Och vad är att kämpa för en annan människa?

Att släppa en annan människa som man mer än allt annat vill ha i sitt liv är som ett dödsfall. Man hörs inte längre, dennes namn dyker inte upp i displayern mer. Du skapar inte längre minnen med personen. Du är inte längre en del i personens liv, gör saker som ni gjorde. Att släppa en person blir oftast till att släppa fler personer. Det blir till en sorg. En saknad. En tomhet. Och då är vi tillbaka till det där ”du vet inte vad du har tills du förlorar det”. Det är så vi människor funkar, tyvärr. Man tar varandra för givet tills man förlorar varandra. I vissa fall ångrar man en förlust, i andra fall inte.

Och i slutändan är väl finaste som finns de människor som väljer varandra, gång på gång, oavsett. Att ”kämpa” för varandra. Som vägrar att släppa taget om varandra, som känner gång på gång att den här människan vill jag ha i mitt liv. Tid i från varandra kan få en att inse så himla mycket, framförallt om man vill ha en människa i sitt liv, eller inte, om saknaden är för stor, om tankarna på personen ständigt dyker upp, att oavsett vilka personer man än träffar och är med, så fattas en person i sitt liv. Det känns fel utan personen.

Och tänk om båda känner så, känner likadant. Då väljer ni varandra, då kämpar ni för varandra ❤️

 

2 september, 2023Nikys Lämna en kommentar

Gårdagen

Jag sitter just nu på jobbet och har rast så jag tänkte passa på att blogga lite. Jag slutar inte förrän 20.00 denna fredag så jag har lite tid kvar här.

I går var det en jobbig dag med mycket tårar. Inte nog med att det var mammas årsdag så blev jag även väldigt ledsen över en annan sak som jag inte behövde höra just då. Hur som helst. Jag spenderade en stund på förmiddagen vid graven, köpte en sten och en gammeldags lila ros till mamma, likt den färgen hon hade i sin brudbukett. Sen gick jag till henne, spelade upp låten jag valde på hennes begravning ”du och jag med ken ring”. Sen gick jag gråtandes där ifrån, jag stannade till vid ingången, grät det jag behövde, tårkade tårarna, satte på mig solglasögon, gick och köpte lunch, gick hem och bara totaldäckade framför serier resten av dagen. Jag var så slut. Fan vad mitt liv har förändrats sedan hon var med om sin olycka, vad jag har förändrats, massor till det positiva, en sorg förändrar en. Jag har lärt känna mig själv så himla mycket. Och som jag har nämnt så många gånger, vikten med att ta vara på tiden. Men jag har också fått känna på hur det känns att gå sönder, gång på gång. Men man lär sig otroligt mycket av det också. Jag är en otroligt levnadsglad, busig tjej med ett stort leende på läpparna, välkomnande, alltid glad och bryr mig, här på bloggen får jag ut alla dess möjliga känslor vilket är så skönt. Jag skriver mycket om sorg såklart men det är bara en del i vem den här tjejen är.

 

Hittills har jag haft en så mysig dag på jobbet. Och snart är det bara att fortsätta att köra på. Några timmar kvar, sen tar jag helg. På söndag eller måndag får jag hem mitt bustroll igen.

Vi hörs sen.

 

1 september, 2023Nikys Lämna en kommentar

Årsdagen av din död efter olyckan 💜🕊️

Vi var ett trettiotal människor på civa den här dagen. Folk grät, jag såg att de pratade men jag hörde ingenting. Återigen satt jag där i min lilla bubbla. Jag trivdes att vara i min lilla bubbla för där var det som att jag satt på bio och kollade på en skräckfilm. Jag var en åskådare i mitt eget liv. Det som hände runt mig var inte verkligt. Jag hade svårt att ta in. Blev förbannad när någon förlorade hoppet. Förstod inte riktigt varför folk grät. Jag grät också ibland men sen klamrade jag fast mig vid hoppet hårdare för varje gång.

 

Jag satte mig ensam i sjukhuskyrkan som jag hade gjort även någon dag innan. Jag var ensam där. Längst fram stod där ett pappersträd med massor av lappar på sig. Jag gick fram och greppade pennan och skrev. Jag minns inte vad. Men jag bad för dig mamma, att du skulle vakna. Och det nu. Innan maskinerna stängdes av. Kom tillbaka till livet.

Jag gick förbi prästexpreditionen och tittade in. Där satt prästen och jag bestämde mig för att gå in och prata med honom. Jag berättade om olyckan och att mamma nu låg på civa och tillsammans bad vi för hennes liv. Nu rann mina tårar nedför kinderna. Jag var så himla rädd för vad som skulle hända när vi stängde av maskinerna.

Sjukhuskyrkan låg bara ett stenkast från civa. Jag gick tillbaka till mamma, folk stod runt henne. Jag gick fram till henne och höll hennes hand igen. Plötsligt vände hon huvudet mot mig. Och sen tillbaka igen.

-Såg ni utbrast jag. Hon vände huvudet mot mig. Snälla stäng inte av maskinerna. Hon vill ju leva…

Det var en annan person som såg det, så det hände verkligen. Nu fylldes jag av desperation. Ingen lyssnade på mig. Var det ingen som hörde mig? Jag hörde ju inte folk, var det samma för dom? Men läkaren var ju där. Han måste ha hört mig. Men jag såg maktlös på när han stängde av maskinerna.

– nu är det bara att vänta på att hon somnar in, sa han.

Jag hade panik. Jag sprang ner till butiken bredvid pressbyrån för att köpa något till mamma. Jag hittade en vit ängel i trä med texten ”sov gott min ängel”. Den skulle jag köpa.

Någon ringde mig och sa att det var nära nu. Och jag sprang som aldrig förr vägen upp till civa, korridor, trappa, korridor igen. Sen var jag framme. In genom den där tunga stora dörren. In till minisjukhuset.. In till mamma. Greppade tag om hennes hand medan alla grät runt henne. Nu var vi den familjen som grät likt motorcykelkillens familj när dom grät medan vi fick ett bra besked. Att hon bara hade hjärnskakning… Men nu var hon hjärndöd och det fanns ingenting mer att göra.

Hon tog sitt sista andetag, med min hand i hennes. Hennes hud blev gul. Sedan grå. Och fort gick det. Hon var inte längre gyllenbryna. Det tog en timme från det att maskinerna stängdes av till att hon somnade in.

Solens strålar lös in på henne. Det var vackert. Hennes ängel stod i fönstret. När hon somnade in kunde jag inte längre vara kvar. Jag viskade ”jag älskar dig” innan jag gick sakta ut därifrån, ut från rummet, ut från civa. Det var det sista jag såg av min mamma. Av civa.

Jag föll ihop i sjukhuskorridoren och bara stirrade ut. Träden dansade i takt med vinden. Jag var ensam. Det var alldeles tyst. Jag hade svårt att ta in vad som hade hänt. Nyss skrattade vi. Nyss var hon levande, hon pussade mig på kinden, gav mig en kram. För att bara på en sekund försvinna. Hon försvann där och då. Hon vaknade aldrig upp mer. Och nu hade hon somnat in. För alltid. Med halva sitt liv kvar. Hon blev 55 år. Skulle fira din bröllopsdag i början av september. Och fylla år den 13e september.

Nu skulle vi istället begrava henne. För att hon råkade ta ett felsteg i en trappa. Ett jävla felsteg. Hur fan kunde det gå så illa av ett felsteg. Hur svårt kan det vara att gå i en trappa. Jag var så arg på henne, på trappan. Arg för att hon hade lämnat mig. Arg för att jag inte var med henne just då.

Jag fick lära mig att människor kan dö på en sekund. Att olyckor händer när man minst anar. Att ena sekunden kan en människa finnas. För att i nästa sekund inte finnas mer. Att vi människor verkligen lever livet med att ta både livet och människorna vi älskar för givet. Att det alltid finns tid, ett sen. Men det gör inte alltid det. Plötsligt är olyckan framme och det enda som spelas upp då är det sista minnet, det sista vi sa till varandra. Om och om igen. Det minnet består. Låt det bli ett fint minne. Därför, skiljs aldrig osams med någon du håller kär. Krama personen lite extra. Ta inte dina nära och kära för givet, tänk inte på ”jag tar det sen”jag säger det sen” gör det nu och ta vara på varenda sekund. Ett rikt liv är inte materiella ting. Ett rikt liv är människorna du håller kär.

Jag har fått lära mig så mycket om mig själv dessa år. Det är som att lära sig att leva igen. Sorgen finns där, men jag har kommit så nära mig själv och jag ser klart för första gången i mitt liv. Jag ser livet med helt nya ögon. Jag har fått känna smärta och fått lära mig att leva med den, jag har fått lära mig känslor på en helt ny nivå. Jag har fått hjälp med att ta mig från förnekelsefasen till att acceptera. Jag har kört in mig i väggen, upplevt hur fysiskt sjuk man kan bli av sorg men tagit mig upp varje gång. För jag vill ta vara på livet på bästa sätt, göra mamma stolt. Jag känner henne inom mig, i mitt skratt, i hur jag är som människa. I saker jag säger. Hon lever inom mig, i mitt hjärta. Jag bär hennes smycken runt min hals. Jag förstår vikten med att ta vara på varenda sekund, vikten i att kramas en extra gång, vikten i att vara snäll, vikten i att ge sin tid till rätt människor. Jag har lärt mig att leva.

Du är alltid vid min sida mamma. Alltid. Alltid är ett typiskt ord som min mamma använde. ”jag älskar dig, alltid” ”jag finns här för dig, alltid” och hon sa inte bara det, hon skrev inte bara det, hon visade det i handling. Och det är viktigt. Att text, ord och handling går hand i hand. Säg inte bara att du älskar en person, skriv inte bara att du älskar en person. Visa i handling att du älskar en person, alltid 💜

Sov gott min älskade ängel, jag kommer förbi om en stund 💜💜💜

 

31 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

💜💜💜

Jag kan inte förstå att jag snart har arbetat inom vården i nio år, det är helt sjukt. Sen blev jag klar undersköterska 2019. Vart tar tiden vägen? Det går för fort. Alldeles för fort. Nyss satt jag där och övade på att ta blodprover, läste psykologi, medicin, vård och omsorg , tog blodtryck och puls, gjorde hlr och klarade av alla skriftliga prover innan jag hade mitt examensbevis i handen. Det är fyra år sedan. Herregud.

I morse regnade det när jag gick till jobbet. Så jag var redo med både gummistövlar, regnjacka och paraply. Jag gick tidigt och var på jobbet redan klockan halv sju. En kollega kom straxt efter och gav mig världens kram och jag kämpade lite med att hålla tårarna borta. Senare på eftermiddagen kom det fram en kollega med gråten i halsen – jag bara måste få ge dig en kram. Krama mig svarade jag. Och när hon sedan berättade att det jag skriver här på bloggen påverkar henne att ge sin familj den där extra kramen och det jag skriver verkligen berör gjorde hon mig överlycklig. Gråten fastnade dock i min röst så jag fick knappt fram ett ord. Jag bloggar ju dels för mig själv, men jag vill också påverka människor, jag vill beröra. Kanske göra någon skillnad till det bättre i en människas liv, om jag har gjort en skillnad till det bättre i en människas liv, den lyckan är för mig obeskrivlig. Då har jag uppnått något, det jag vill uppnå. Svårt att förklara. Det kanske blir lite rörigt. Men så är det just nu.

I morgon är det årets jobbigaste dag. Jag är ledig som vanligt den här dagen på året för den påverkar mig mycket.

Man kan inte ge för mycket kärlek till någon. Visa inget ointresse för någon som ger mycket kärlek, ta inte den personen för givet. Den personen kanske vet vikten i att ge den där extra kramen, vikten i att vara kärleksfull, smsa varje dag, ring varandra. Ta vara på det. Gör verkligen det. Ge komplimanger, säg och skriv vad en människa betyder för dig. Ta vara på varenda stund tillsammans. Och ja, klart man bråkar i relationer, men säg förlåt, inse Din skuld i det hela, se bråket med nya ögon, reflektera över dig och det du gjorde fel. Kommunicera och prata med varandra. Svälj din stolthet. Va snäll.

Ett hej kan betyda oerhört mycket för en annan människa, vi vet inte vad människor har för bagage, vi bär på olika bagage. Och vi kan tyvärr inte styra andra människors val här i livet, det enda du med säkerhet kan styra, det är dig och dina egna val, vem du vill vara som människa. Du kan göra skillnad i en annan människas liv. Låt det vara en bra skillnad.

Nu märker jag att jag kom in lite på fel spår. Men så blir det ofta då jag sällan förbereder vad jag ska blogga om, utan det bara kommer.

Godnatt och ta hand om er och varandra. Va snäll och överrös era nära och kära med kärlek och bekräftelse 💜

 

30 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

Ett dåligt besked !

Jag hade jobbat dagarna mamma var på sjukhuset. Bara för att få tiden att gå snabbare för på sjukhuset stod tiden helt stilla.

Denna dag var inget undantag. Den här dagen minns jag bättre än alla andra. Dagen som skulle förändra mitt liv för alltid.

Det är som att jag befinner mig på den här dagen just nu, jag har redan alla dessa känslor jag kände. Det är fruktansvärt. Det sitter i hela kroppen. Jag går sönder, sätter ihop delarna, går sönder igen och återigen sätter jag ihop delarna. Mig.

Jag jobbade kväll och jag tackar dom där uppe som såg till att jag hade en kollega med mig denna kväll. För det är jag evigt tacksam. Av hela mitt hjärta.

Allt var bra. Jag jobbade på och hade min kollega som sällskap i bilen. Vi pratade. Tiden gick och plötsligt får jag den mest obehagligaste känsla i hela magen. Något var fel. Något var fruktansvärt fel. Hjälp. Hjälp mig.

Jag ringde min familj. Men fick inget svar. Jag ringde igen. Återigen fick jag inget svar och känslan i magen blev allt större. Nu var jag inte bara orolig. Nu var jag livrädd.

Jag stannade bilen vid havet, vassen runt om gjorde det ännu vackrare, det var mörkt, stjärnklart. Jag slog numret till civa, det numret som jag hade ringt varje dag, flera gånger om dagen sedan mamma kom dit. De svarade efter en signal och jag frågade hur det var med mamma för att jag var orolig. De frågade om jag var ensam och jag sa att jag inte var det och att min familj inte svarar. Jag behöver veta. HUR MÅR MAMMA? paniken växte i mig. Jag behövde veta. NU.

– vi fick svar från MTR röntgen i dag. Och jag är ledsen att behöva säga det här, men din mamma är hjärndöd.

– och vad fan innebär det????

– Hon är hjärndöd, vilket innebär att det inte finns något mer vi kan göra. Hon kommer att dö.

– men läkaren sa ju att det bara var hjärnskakning….

-jag är så ledsen.

Sen la jag på. Chockad. Sen kom tårarna. Sen kom chocken igen. Min mamma kommer att dö. Jag bröt ihop totalt, nu gick jag sönder i miljoner bitar igen. Bubblan blev starkare. Fanns den där för att skydda mig? Skydda mig från att själv dö där och då? För det kändes som att jag skulle dö. Om och om igen. Är det nu jag får en hjärtattack? Jag klarar inte mer. Hur fan kan hon dö av att trampa snett i en trappa och falla? Det är ju skrattretande. Unga människa… Vad är det för skämt? Väck mig. Och det nu… Jag vill inte vara kvar i den här mardrömmen….snälla.

Jag var som sagt på jobbet. Och jag hade med mig min manliga kollega. Och jag hade två kunder kvar att besöka. Och en av dom ville inte att män skulle komma dit. Vi åkte dit. Jag torkade mitt likbleka ansikte som var svart här och där av min mascara som hade runnit. Jag såg för jävlig ut. Jag nöp mig i kinderna för att få lite färg. Jag log det falskaste leendet jag bara kunde och gick upp till kunden. Upprepade gång på gång vad jag skulle göra där när jag stod i hissen. Gjorde allt och gick därifrån. Jag skulle ha fått en Oscar för mitt skådespel. När jag stängde hennes dörr bröt jag ihop igen. Det gjorde så ont inombords och det syndens på utsidan. Min kollega tog min sista kund men skjutsade mig till min bil först. Jag minns inget av vad som sas, jag såg hans mun röra sig men jag kunde inte tolka vad han sa, jag var fast i min bubbla. Jag satte mig i bilen och än en gång bröt jag ihop. Värre än någonsin. Det gjorde så ont så jag skrek ut smärtan. Det var ungefär fem minuters körning hem till mitt barndomshem. Jag skrek hela vägen hem.

När jag parkerade bilen kände jag en sådan ilska över att min familj inte svarade. Jag hade tunnelseende och gick fram till min bonuspappa och frågade varför han inte svarade. Han tittade på mig. Och sedan märkte jag att vi inte var ensamma. Hela släkten var där. De flesta grät. Mina tårar hade slutat och nu var jag förbannad istället. Jag var inte beredd på att släppa hoppet. Hon levde och det skulle hon fortsätta att göra.. Hon skulle inte dö. Inte än på massor av år. Jag var så arg på alla. Alla hade gett upp hoppet. Alla utom jag.

Jag minns inte vem som skjutsade mig till sjukhuset den kvällen men där var jag. Som jag nämnde tidigare så har civa inga besökstider. Jag satt där en timme. Räddare än någonsin. Snälla mamma, dö inte. Dö inte.

Den natten ringde jag upp till civa varannan timme och kollade läget. De berättade att mamma hade fått fyra hjärtattacker under natten som hon klarade själv. De gjorde ingenting… Hon kämpade. Hon ville inte dö.

Än levde hon… Jag älskar dig mamma, alltid.

Fortsättning följer…

 

30 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

10 saker om mig

1. Jag har tre examen. Ett i interaktionsdesign, ett i kreativt skrivande och ett som undersköterska. Jag har i hela mitt liv velat bli forskare inom cancer och hitta ett botemedel mot all cancer. Jag har även velat bli psykolog. Hade jag gillat att plugga hade jag nog varit forskare eller psykolog idag.

2. Min favoritfärg är lila och har varit det så länge jag kan minnas. Min farmor älskade färgen lila så jag kanske fick det från henne. Och när jag hade min egen stuga på tomten från det att jag var 15 så var mitt sovrum och hall målat i mörklila. Jag hade velat ha både mitt kök och vardagsrum, och även toan i lila 💜🥰🙈 nu håller jag mig till klädesplagg och vissa inredningsdetaljer. Dock hade jag velat ha sängkläder i ljuslila 😍 gissa vilken färg mina brudtärnor kommer att ha den dagen då jag gifter mig.

3. Jag drömmer i smyg om att få ett kärleksbrev skickat till mig. Jag älskar ”The old style”. Ett handskrivet kärleksbrev. Jag hoppas på det varje gång jag öppnar brevlådan. En dag 🙏

Jag gillar hellre att skicka sms än att vara på messenger. Jag har aldrig varit ett fan av massor av olika appar. Så handskrivna lappar och brev är mer min grej.

4. Jag älskar calippoglassen cola. Finns den fortfarande kvar i Sverige? Jag tror att jag sist åt den var när jag var i Barcelona 2018. Jag måste kolla i glassdisken nästa gång jag är i affären,

5. Jag har varit med i en Ica reklam. Min enda tv karriär 🤣 det var kul på inspelningen. Jag har varit med flera gånger under inspelningen på olika platser. Både i Ica affären och på en teater. Det sistnämnda var inspelningsplatsen där jag medverkade i reklamen 🙈

6. Jag tänker på mat, väldigt mycket, extremt mycket. Jag älskar att äta mat, all sorts mat. Bland det bästa jag vet är att sitta i timmar och prata och äta mat. Hur mysigt är det inte att sitta i bilen och äta donken 😍

7. Jag skulle aldrig klara av att vara ihop, eller ens dejta någon som röker, är en player eller håller på med droger. Jag blir inte ens intresserad av flörtig killar, rökare, eller någon som redan har en tjej. Lukten av rök är vidrig och sätter sig i kläderna. Tänk att pussa en rökare.. Alla har vi våra gränser. 🤷🙊 Där är min gräns dragen för länge sedan.

8. Jag är väldigt speciell när man träffar mig för första gången. Jag läser in människor väldigt bra och sitter tyst första gången man träffar mig för jag får in så mycket information bara av att se en människa, och om det är min typ av människa som jag vill umgås med. När jag känner att det är en person jag vill lära känna mer, ja då är jag extremt frågvis och nyfiken. Jag dras till väldigt jordnära, snälla, vettiga och goa människor.

9. Jag har svårt att förstå till viss del varför människor stannar ”för barnens skull” med varandra. Vissa kanske inte har råd att separera, ursh vad hemskt. Jag tror att barn mår så mycket bättre med lyckliga föräldrar ❤️ men vad har jag egentligen för kunskap i det. Mina föräldrar var aldrig ihop och jag har själv inga barn. Så jag kan bara utgå från mig själv, lyckliga kärleksfulla föräldrar lyckliga kärleksfulla barn.

10. Jag tycker att det är riktigt kul att spela sällskapsspel för att man umgås allihopa då och det brukar alltid sluta med extrema skrattanfall. Man umgås inte genom sina telefoner, utan man umgås som på den gamla goda tiden. Som man gjorde när jag var liten, när det inte fanns telefoner m.m.

 

29 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

Dagen före ett dåligt besked

Civa har inga telefontider, eller besökstider. Man får komma dit när man vill. Jag ringde dit ofta. Flera gånger om dagen för att höra hur det var med mamma. När jag inte jobbade, så satt jag där på sjukhuset. Jag skrev i dagboken på sjukhuset så att hennes återhämtning skulle bli bra när hon väl vaknade upp. Nu hade det gått någon dag. Och hon bara låg där som vanligt. Hon vaknade inte trots mina försök med att få liv i henne. Vi ställde oss runt henne, blev fotade vilket var en sådan konstig situation men tydligen väldigt viktig. Skulle man le på bilden? Chocken hade greppat tag om mitt ansikte och stannat där. Man kunde se sorgen i mina ögon och jag undvek ögonkontakt med folk. Jag ville inte att någon skulle se hur rädd jag faktiskt var. Och orolig. Hon hade ju ännu inte vaknat. Ingen hade väckt henne. Varför tog det sån tid? Det var ju bara en hjärnskakning.

Hon var där. Men jag saknade henne mer än någonsin. Två dagar utan hennes skratt, hennes röst. Henne. Det kändes som en evighet sedan olyckan. Hon hade alltid funnits i mitt liv. Från dagen då jag föddes. Hon fanns fortfarande. Jag tittade på henne medan hon ”sov”. Höll hennes hand hårt i min. Pussade på den, jag föreställde mig livet efter olyckan. Skulle hon få sitta i rullstol ett tag? Skulle hon ens minnas olyckan? Hur skulle hon vara när hon vaknade upp? Det spelade ingen roll, så länge hon vaknade och fanns här hos oss, hos mig.

Sjukhuset luktade, sjukhus. Det hade kommit en ny patient i sängen mittemot där motorcykelkillen bara hade legat en dag tidigare. Personen låg även han i koma. Vilka kommer levande härifrån? Hittills hade jag inte sett någon av dessa fyra komapatienter vakna upp. Men min mamma skulle vakna snart, det hade läkaren sagt. Jag längtade så mycket. Jag såg fram emot livet efter detta. Efter denna mardröm, olyckan, tiden på sjukhuset, livet efter. Jag skulle ta vara på varje stund med henne nu. Vi skulle resa till Budapest som vi hade pratat om samma dag. Vi skulle snart fira hennes födelsedag. Jag såg framför mig hennes leende när hon blir överaskad. Hon skulle snart kunna ta hand om fler jourbarn. Ge dom ett tryggt och bra hem. Snart skulle hon återigen sitta där framför sin dator med glasögonen på nästippen och visa mig något hon vill köpa. Allt skulle snart bli som vanligt igen. Snart så.

Fortsättning följer…

 

29 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

Mitt hem

Jag minns så väl den dagen då jag fann min lägenhet på hemnet. Fastpris på två miljoner kronor. Ringer mäklaren och frågar hur man gör nu för att köpa den. Vill du köpa den, då är den din. Ja , jag vill köpa den. Detta var på en fredag. På måndagen skrev vi papper. Och sen var min pärla min, bara min. Detta var för 6,5 år sedan.

Det jag förälskade mig i mest, det var takhöjden på nästan fyra meter vilket gör otroligt mycket. Så vackert. Tänk att göra om en gammal kyrka till ett hem. Omg vad häftigt det skulle bli.

Jag älskar inredning och att piffa och göra det mysigt. Jag älskar att städa och ha det fint hemma. För mig är det avkoppling att städa och lyssna på en rättegångspodd.

Som sagt, jag älskar inredning. Men. Jag är inte sådär jätteduktig på det. Jag vill få det lite mer hemtrevligt hemma. Har ni tips på hur jag kan få hallen lite mer trevlig tex? Ser inte hallen lite tråkig ut? Jag vill även ha hjälp med hur jag ska inreda min övervåning. Just nu har jag bara min 180 säng, en byrå, en stor korg och lite saker som gör att det ser kaos ut. Så där måste jag få till det. Och hur ska jag göra med min matta i vardagsrummet? Ska det se ut sådär eller ska mattan under soffan lite mer ? Jag får visa er mitt sovrum en annan dag.

Jag får ofta frågan vart min djupa fina soffa kommer i från och den är från Mio och heter Rossi. Älskar soffan som är så sjukt skön att sitta i, och djup. Älskar djupa mysiga soffor. Bordet och mattan är från Ellos. Ellos har riktigt fina saker.

Men som sagt. Jag är inte så jätteduktig på att inreda. 🙈🙈

  

28 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

Den bästa dagen i mitt liv ❤️

Efter att ha hållit på att skriva dagbok på sjukhuset från det att hon kom dit, tagit massor av bilder vilket man gör för att patienten ska kunna bearbeta olyckor när denne vaknar upp sedan, det blir ett trauma och dagboken är en viktig del i trauma bearbetningen, det är inte bara anhöriga som skriver i den, det gör även sjukvårdspersonalen med. Det känns märkligt, speciellt att ta bilder på personen, och oss som är på besök. Mamma låg lugnt i sin säng, äntligen hade dom fått skakningarna under kontroll. Det fanns en psykolog med oss hela tiden. Jag pratade aldrig med henne. När en läkare kom och började prata om donation av mammas organ blev jag så förbannad. Här ligger hon, levande, men i koma och vi ska prata om att ge bort hennes organ. Tänk om hon hörde det? Fyfan vad rädd jag hade varit då att få höra allt detta. Jag ville spy..

Äntligen kunde jag hålla hennes hand i min, men den var livlös, hon tryckte inte sin hand i min men jag tryckte på denså att det kändes som att det var hon, om och om igen, jag försökte att väcka henne, be henne öppna ögonen. Det såg ut som att hon försökte. Där låg hon. Hon levde. Men hon vaknade inte. Maskinerna lät obehagligt. Det var slangar överallt och mamma såg så ledsen ut. Det rann tårar och hon såg bekymrad ut.

Läkaren gjorde sin rond. En manlig. Vi satt och lyssnade, runt mamma, på vad han sa. Jag försökte att lyssna men det var svårt. Han berättade att dom höll henne nedsövd för att hon inte skulle skada nacken. Men att hjärnan mådde bra. Och att hon bara hade hjärnskakning. Och att hon skulle överleva.

– ursäkta, vad sa du? Frågade jag. Han upprepade sig och det enda jag ville höra var orden ”hon kommer att överleva”

Det var som att all rädsla, all sorg, allt det jobbiga bara försvann på ett ögonblick och jag kände mig lätt som en fjäder. Men jag var rädd att jag befann mig i en dröm, en dröm som var för bra för att vara sann, rädd för att jag hade missuppfattat hans ord så jag bad honom säga det igen, och igen, och ännu en gång, hon kommer att överleva .

Jag var överlycklig. Men i sängen mittemot hade en familj precis fått höra att deras son inte kommer att överleva sin motorcykelolycka, en ung kille. Jag hörde hur deras hjärtan gick sönder likt gråten jag hade när jag såg mamma längst ner i trappan. Jag grät för deras skull och ville inte visa min lycka i detta rum så jag smög fram till mamma, gråtandes av lycka och viskade i hennes öra ”hörde du mamma, hörde du vad läkaren sa, du kommer att överleva, jag är så lycklig, så tacksam, snart ska vi väcka upp dig, och då ses vi äntligen igen”

Sen gick jag ut ur rummet, ut från civa, ut genom den där stora tunga dörren, ut till korridoren och bröt ihop. Inte av rädsla, eller sorg. Utan av lättnad, jag var så jävla lycklig att jag inte kan beskriva den lyckan med ord. Äntligen hade jag vaknat ur min mardröm. Detta vill jag aldrig mer uppleva. Herregud vad lycklig jag var. Leendet fastnade på min mun. Jag kunde inte sluta le.

Vi hade inte ätit något på länge, oron hade varit för stor och nu äntligen gick vi ner till huvudentrens restaurang. Maten var så god. Vi satt och pratade om mammas födelsedag som bara skulle ske om några dagar. Ca två veckor senare. Vi tänkte slå på stort, fira lyckan över att hon klarade sig, samtidigt fira hennes dag och hur mycket hon betyder för oss. Min mamma älskade skaldjur så det var det vi tänkte bjuda på, massor av skaldjur och alla hennes nära och kära. Vi var så himla lyckliga.

Snart skulle jag få min mammakram. Det fanns ingenting mer jag längtade efter än den där kramen. Snart. Snart skulle vi prata igen, jag skulle få höra henne skratta, bara få se henne levande igen. Inte i en sjukhussäng med massor av slangar och maskiner…

Civa kändes mindre läskigt att hänga på. Det är mycket död och civa är dit de allra sjukaste människorna hamnar. Det förklarar varför helikopterplattan är precis utanför och varför civa ser ut som ett sjukhus på sjukhuset. Där låg alla patienter i koma. Ingen vaknade upp när vi var där. På ett sätt ser det ut som att människorna bara sover, men på tusen andra sätt förstår man hur allvarligt sjuka dom är, att de befinner sig någonstans mellan livet och döden. Det var jobbigt att dela rummet med tre andra, tre andra svårt sjuka människor, alla med sin historia varför dom låg på centralintensiven. Deras anhöriga som var livrädda och känner alla känslor jag kände. Deras sorg, deras maktlöshet. Så mycket sorg, skräck, död och rädsla i ett och samma rum.

Jag tog mammas hand i min, pussade den lätt. Hon doftade annorlunda. Inte som hon. Men det gjorde inget. Snart skulle allt bli som vanligt igen. Och som jag längtade. Så mycket. Jag berättade för mamma om saker som jag inte berättat tidigare. Jag sa även hur mycket hon betyder för mig. Och när jag bad henne öppna ögonen så såg man hur hon kämpade. De öppnades halvt. Och ögonen var alldeles vita. Det var obehagligt att se. Ögonen hade fallit bakåt.. Men snart så skulle jag få se hennes,vackra blå ögon igen.

Jag ville att tiden skulle gå fort vilket det inte gjorde på sjukhuset så jag bestämde mig för att jobba timmarna jag inte var på sjukhuset. Jag levde fortfarande i en bubbla, men den var mycket lättare nu när jag visste att hon snart skulle vakna upp. Det här var den bästa dagen i mitt liv ❤️🙏

Men lyckan varade inte länge…

Fortsättning följer…

 

28 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar

Ord som betyder det där lilla extra ❤️

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så är det sista du säger till någon också det första som du minns om ni aldrig mer ses, dom orden, den meningen lever kvar inom dig resten av livet och kommer att låta som om det vore i går som ni sa dom orden till varandra. Därför är det så viktigt att alltid skiljas på ett bra sätt, inte säga något elakt, inte kalla någon elaka ord. För dom orden blir till ett starkt minne som alltid finns där. Så lämna fina avtryck, alltid. Oavsett om någon säger något elakt till dig, du kan inte styra vad andra säger, men det du kan styra är vad du själv säger. En dag kanske du får uppleva när någon plötsligt lämnar dig och det kanske är först då du förstår vikten i det jag säger. Kanske redan nu.

En annan mening som betyder det där lilla extra är orden ”jag saknar dig” tänk att vara så omtyckt av någon att din närvaro för den personen gör att personen tänker på dig och känner en sådan saknad. Det är bland det vackraste man kan säga till någon. Ord som träffar en rakt i hjärtat. Fina ord som sätter sig som ett leende på läpparna. Att vara saknad, att vara så betydelsefull för någon. Din närvaro gör en skillnad i någons liv till det bättre. Jag saknar dig. Saknar du någon? Berätta det. Skriv det.

Sen har vi de tre små orden ”jag älskar dig”. Vissa säger att man nöter ut fina ord om man säger det för ofta. Tro mig, säg det ofta. Säg vad en person betyder för dig varje dag. Är ni ifrån varandra, skriv ett godnatt sms och avsluta med ”jag älskar dig” , eller någon annan kärleksförklaring, och samma sak på morgonen. Ett leende som stannar hela dagen. En varm känsla, en lycka över att vara älskad, och känna sig älskad. Varje dag.

 

27 augusti, 2023Nikys Lämna en kommentar