En vecka sedan idag đ±
Biopsin av min lever Àr uppskjuten och tack gode gud att jag inte hann göra den.. Det Àr jag för sjuk för sÄ det fÄr vÀnta. Nu först blodlÀkarna hos hematologen.
I dag Àr det exakt en vecka sedan allt hÀnde. Och vad i helsike hÀnde. Det kÀnns som en ren mardröm. Har det verkligen hÀnt? Drömde jag bara? För nÄgon dag sedan kÀmpade jag för mitt liv i princip pÄ samma avdelning som min mamma. Skillnaden var att hon lÄg pÄ KS, jag pÄ Sös. Hon dog. Jag överlevde. Hon blev hjÀrndöd efter en olycka. Jag hade hur stor risk som helst att fÄ en hjÀrnblödning m.m dÄ jag inte hade nÄgra trombocyter kvar i kroppen nÀr jag kom in tills jag Àntligen svarade pÄ den andra behandlingen. Varför överlevde jag? Why me? Tro mig, jag Àr sÄ sjukt jÀkla tacksam för det, det Àr jag verkligen. Jag Àr inte samma person som för en vecka sedan. Jag Àr fortfarande jag, men otroligt mer tacksam och konstigt nog kÀnner jag ett sjukt lugn nu. Kanske har kroppen hamnat i det lÀget för att klara av detta? För det Àr en resa kvar, som jag bara tvingas att hantera med allt vad det innebÀr bÄde fysiskt och mentalt....
Jag ber om ursĂ€kt över att jag upprepar gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng orden tack sĂ„ jĂ€ttemycket. Kanske Ă€r det tröttsamt att jag skriver konstant min "kĂ€rlek till er" och tackar er för ALLT. Det blir vĂ€ldigt mycket, i know. Men det kommer direkt frĂ„n mitt hjĂ€rta, jag blir sĂ„ otroligt jĂ€kla tacksam för MINSTA lilla sak đâ€ïž
En varm kram frĂ„n mig đž