Jag saknar dig đ
PÄ ett ögonblick kom en vÄg av total saknad och samma kÀnslor som den kvÀllen nÀr jag pratar med dom pÄ centralintensiven och de sÀger att mamma inte kommer att klara sig. Att vi blir tvugna att stÀnga av hennes livuppehÄllande maskiner. Och lÄta henne somna in. Allt gick sÄ fort. För fort. PÄ en sekund.
Jag kunde inte hejda tÄrarna och var tvungen att grÄta ut i fem minuter för det kÀndes som att jag skulle explodera, gÄ sönder. I miljoner bitar. Jag vill bara kunna ringa henne. TÀnk om hon hade svarat dÄ, fÄ höra hennes röst.
TÀnk om jag bara skulle fÄ kunna krama om henne. En sista gÄng. Bara en enda. Det var lÀnge sedan nu. Ett fall, en sorg, en evig saknad. Efter henne.
Döden och speciellt att lÀmna eller bli lÀmnad Àr sÀllan nÄgot folk vill prata om. MÀnniskor vill leva pÄ som om man kommer att leva för evigt. Att mÀnniskorna i ens liv finns dÀr för evigt. Det finns ett sen. Bara köra pÄ. Ta allt för givet. Livet. MÀnniskorna. Tiden...
Min största lĂ€rdom nĂ€r jag förlorade min mamma plötsligt i en olycka var att aldrig ta nĂ„gonting för givet. Att vara hĂ€r och nu. NĂ€rvarande och tacksam. Att aldrig skiljas osams med nĂ„gon man Ă€lskar. Och ge massor med kĂ€rlek, vara snĂ€ll, bĂ„de mot andra men Ă€ven mot sig sjĂ€lv. Och att förstĂ„ att livet inte Ă€r för alltid, och att man en dag skiljs Ă„t. För gott. SĂ„ dĂ€rför, vĂ€rdesĂ€tt livet, mĂ€nniskorna och tiden đ
Kramas och lev ett kÀrleksfullt liv.
Nu ska jag torka mina tÄrar, stÀlla mig i en lÄng varm dusch och fixa mig inför ett kvÀllspass pÄ jobbet. Kram pÄ er!