Nicci

Ditt skratt är det sista jag hör, jag gick där på promenad med mina hundar och skrattade och log åt ditt sprudlande varma skratt. Du syntes och hördes. Vackra människa. 

En halvtimme senare var det som att vakna i en mardröm. Jag blir hämtad, förstår att något är fel. Min kropp bara svävar fram, jag möts av flera ambulanser och ser sedan dig mamma liggandes längst ner i en trappa medan fyra ambulanspersonal kämpar med ditt liv. Jag går sönder i hela kroppen och skriker rätt ut av smärta. Ett skrik av ren förtvivlan och rädsla. Du var livlös. 

Sen var det bara att samla sig, fokusera. Ta hand om mina småsyskon så att dom inte skulle se dig så där. 

Du las in i ambulansen, du levde men var i koma. Jag höll min lillebrors hand hårt när vi såg dig åka in i ambulansen.

Chockade. Sov jag? Snälla väck mig. Vad fan händer..

Den natten sov jag inte, jag hade min ena bror i knät, strök honom i håret, hoppades på att han kunde sova, min andra bror ville vara i sitt rum men jag ville att han skulle ha dörren öppen så att jag kunde hålla koll. Mina andra småsyskon var hos grannen.

Jag satt med telefonen i handen. Ring då. Ring, ring och berätta hur vår mamma mår.. 

På morgonen ringde vår pappa, det är illa. Hur illa visste jag inte. Jag skulle ta med mig en väska med kläder till min mamma och gick upp i hennes walk in closet på övervåningen. 

Nu sprängs jag snart av oro och rädsla, som jag höll inom mig, för mina syskons skull. Jag satte på högsta musik och kröp i hop och gick sönder, skrek tyst ut smärtan medan jag förtvivlat letade kläder. 

Mina syskon och jag packade in oss i bilen. Den längsta resan jag kört till Karolinska i Solna. Fokuserad på att ens klara av att köra, hålla mig uppe, för dom. Men jag hade en sån obehaglig känsla. Samtidigt levde jag på hoppet. Bilderna från dagen innan etsade sig fast, hon låg ju helt livlös.. Lever hon? Väck mig. Snälla. Jag vill inte vara kvar i denna mardröm.. I denna situation. 

Väl framme på Karolinska och den eviga korridoren upp till centralintenciven började nästa mardröm. Där inne låg svårt skadade människor i fyra bäddar medan det var fullt med läkare och sjuksköterskor överallt. Ett minisjukhus, på sjukhuset...  

Och längst in, till höger, vid fönstret låg mamma. Det var sladdar överallt och en maskin som hjälpte henne att andas, hon var i koma så hon "sov". Jag tryckte hennes livlösa hand i min, men fick ingen reaktion.

Sen kom en kvinna, någon form av läkare. "Hur ställer ni er till donation? "

Eh, va? Här ligger min mamma, hon lever, men i koma och den här jävla kärringen står bredvid henne och pratar om henne som hon är någon jävla köttbit, vilka organ vi kan tänka oss att donera. Jag blev så förbannad. Gå härifrån... Vi donerade vissa organ sedan..

Dagarna på civa var asjobbiga, jag satt där och bad mamma att vakna, skrev i en dagbok som hon behövde ha när hon väl vaknade upp så att hon kunde bearbeta olyckan och tiden på sjukhuset. Vi var tvugna att ta en bild med henne. Vi stod runt henne.. Helt sjukt. Men tydligen så viktigt för hennes framtid.

Dag 2 på sjukhuset var den bästa. Läkaren sa till oss att det bara var en hjärnskakning och att de höll henne nedsövd pga av att hon skulle vila både huvud och nacke. Då hade bara en datortomografi gjorts på hennes huvud..

Samtidigt fick familjen mittemot ett dödsbesked om sin son som inte klarade sig från en motorcykelolycka, de grät. Så fruktansvärt att se när de gick sönder.. Och här får vi precis glädjande besked.. Livet på civa.. 

. Jag vågade inte visa min glädje utan frågade läkaren fyra gånger:

- så hon kommer att klara sig?

- ja, hon kommer att klara sig.

Vi gick ut från civa. Dörren till helikopterplattan öppnades som ligger precis vid civa. En patient rullades in och när dörren stängdes bröt jag ihop av lycka och en sån otrolig lättnad omfamnade min kropp. All rädsla var borta och snart skulle jag få krama om min fina mamma igen. Snart.

Vi firade med en lunch. Jag viskade i mammas öra.

- hörde du mamma, hörde du vad läkaren sa, du kommer att klara dig, snart kramas vi igen. Snart.

Jag åkte och jobbade dagen efter bara för att få en paus från den sjukhusmiljö som civa är. Så sjukt där inne. 

Jag hade en kollega som var ledig den dagen med mig i bilen medan jag gick in till brukarna, på den här tiden arbetade jag inom hemtjänsten. 

Men så stannade vi till vid havet och magkänslan växte i mig. Något stämmer inte. Jag ringde min familj. Ingen svarade. Jag ringde om och om igen. Inget svar. Då ringde jag till civa. Och fick ett besked om att min mamma är hjärndöd efter att dom hade gjort en magnetröntgen av huvudet... Och att hon skulle dö. 

Jag bröt ihop. En känsla jag inte känt tidigare. Hela jag skakade, grät. Jag hamnade i chock då och då men jag visste att jag hade en brukare till att gå till, som bara accepterar tjejer. Jag torkade tårarna. Satte på mig den falskade fasaden och gick upp till henne, gjorde det jag skulle, gav medicin. Var helt fokuserad på stunden, där och då.

Hon märkte ingenting. 

Sen bröt jag ihop, igen och igen. Min kollega skjutsade mig till min bil, jag satte mig bakom ratten och bara skrek medan jag körde hem till familjen. 

Väl där var jag så förbannad över att ingen svarade när jag hade ringt. Hela släkten var där, huset var fullt med folk. Jag var förbannad på alla som sa att hon kommer att dö.. Drt var för tungt att ta in. 

Jag fick skjuts till civa och gick upp till mamma. Civa har inga besökstider utan där får man komma när man vill på dygnet. Hennes hand var fortfarande livlös i min hand. Jag tryckte den desperat för att få något livstecken. Men ingenting. Tårar kom från hennes kinder och jag hade ren panik för att jag visste att dagen efter skulle hon dö. Snälla, kan ett mirakel ske. Snälla. 

Dagen efter var vi ca 30 personer på civa. Då händer det något mirakel för en sekund. Mamma vrider huvudet mot mig, och sedan tillbaka. Jag levde fortfarande någonstans mellan hopp och förtvivlan. 

-SÅG NI, skriker jag i panik. Hon vred huvudet mot mig. Hon vill inte dö, hon lever. Hon lever..

Det var som att ingen hörde mig, jag var osynlig.

När respiratorn stängdes av tog det en timme innan hon somnade in. Med sin hand i min tog hon sitt sista andetag. 

Läkaren sa att jag kunde få se henne igen på rättsmedicin då de obducerade hennes kropp då hon var med om en olycka. Men det tackade jag bestämt nej till, jag släppte hennes hand. Gick ut från civa. Och föll ihop vid fönstret och kröp ihop. Och fattade ingenting samtidigt som sorgen greppade tag om mitt hjärta. Jag hade förlorat hon som jag aldrig varit utan, från den dagen jag föddes. Till den dagen vi stängde av respiratorn. 

Jag tog för givet att vi hade många år kvar tillsammans. Hon hade ju bara levt hälften av sitt liv. Det fanns ett sen, kramas sen, säga till henne hur mycket hon betyder sen, sen sen sen. Men på bara ett ögonblick förlorade jag henne, på en enda sekund. Ett fall. Så var hon borta. Min finaste människa.

Det sista jag sa till henne var det första som jag mindes. Vad vi sa och den där kramen som betyder allt. Och hennes otroliga skratt som jag hör inom mig. Jag tog henne för givet. Livet för givet. Vi lever ju som om vi alltid kommer att leva. Men en dag skiljs vi åt, ibland med vetskapen om att det kommer att ske snart, ibland chocken över att personer bara försvinner. 

Jag saknar dig mamma. Förlåt att jag tog dig för givet, det fanns så mycket jag ville säga till dig, allt vi planerade att göra. Resan till Budapest. Dit kom jag, men utan dig. Ibland när jag skrattar hör jag ditt skratt, i mitt. Ibland när jag ler, ser jag dig, i mig. 

Ta vara på chansen till att kramas, kramas länge, kramas, och säga fina saker till varandra, spendera tid ihop ❤️

Årsdagen närmar sig, kroppen minns. Sorgen i hjärtat blir extra påtalig. Den 31 augusti är det din årsdag av dagen då vi lät dig dö. Ett felsteg som kostade dig livet. Ett fall, i en trappa. 

Stor kram till er mina läsare.