Ett känslosamt inlägg...
Just nu sitter den här tjejen och gråter, inte av sorg utan av en helt överväldigande tacksamhet som liksom sköljer över mig i vågor. Jag har precis lagt på efter ett samtal med min hematologöverläkare, och jag kan knappt förstå orden jag nyss hörde, mina prover fortsätter att vara stabila. Min blodsjukdom, som så länge har styrt mitt liv, börjar äntligen släppa sitt grepp och jag känner en så otroligt stark lättnad och glädje att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
När jag tänker tillbaka på de senaste 1,5 året… nio månader av att sitta där, vecka efter vecka, och lämna prover. Alla de där sjukhusbesöken som till slut blev min vardag. Sju veckor inlagd på sjukhus, osäker på hur allt skulle bli, och sedan resan från att ta prover varje vecka, till en gång i månaden… och nu, varannan månad. Det är så stort. Det är som att jag sakta men säkert får livet tillbaka bit för bit. Jag blir stabilare, kroppen svarar bättre, och jag känner mig för första gången på länge hoppfull på riktigt. Herregud vad jag gråter av lycka just nu.
Tack min kropp för att du kämpar, även när jag inte orkar. Tack till alla på Södersjukhuset som har burit mig genom detta, som har behandlat mig, tröstat mig, lyssnat på mig, förklarat för mig, och gjort allt för att jag skulle få chansen att komma hem igen. Det var ett helvete, och ändå är jag så oerhört tacksam att jag tog mig igenom det. Tack för att jag lever, tack för att jag fick komma hem, tack för ALLT jag fortfarande får.
Ett stort tack till avdelning 81, strokeavdelningen, Tack till avdelning 82 hematologi, som mötte mig varje dag med kunskap och trygghet. Tack till akutvårdsavdelningens obsenhet som såg mig i några av mina mest sårbara stunder när jag låg där med alla sladdar från maskinerna i 4 dagar och skrek av smärta när mina bakben blev svarta. Tack till alla hematologer som suttit i konferenser om mig, som kom varje morgon på ronden, som alltid försökte se nästa steg, nästa möjlighet, nästa ljuspunkt. Och ännu ett varmt tack till min överläkare, som funnits där hela vägen.
Tack Södersjukhuset för 1,5 år med er, även om resan inte är över och jag vet att jag kan få ett skov igen, när som helst (tre gånger förra året). Jag vet att jag kanske en dag står inför en akut operation, eller cellgifter om jag inte svarar på behandlingarna. Jag vet att allt kan förändras på en sekund. Men just nu… här och nu… väljer jag att bara känna tacksamhet. För den här dagen. För den här stunden. För att jag fortfarande står upp. HÄR OCH NU 💜💜💜🙏
Jag är så otroligt tacksam för livet och allt jag har i det. Tack, tack, tack 💜
