Vem var du innan mig?
Vem var du innan jag fick träffa dig för första gången när jag föddes på huddinge sjukhus i slutet av 80 talet? Vem var du i hela 25 år utan mig?
Min mamma. Som älskade att ta hand om andra människor, det första jobbet jag minns att hon hade var på socialdistrik, efter det var det många år på Ågesta och Stockholms brandförsvar innan hon gick över till att bli fosterhemsmamma på heltid där hon även berättade för andra familjer livet som fosterhemsmamma och hur det är att ta hand om samhällets trasigaste barn.
En otroligt tuff kvinna med skinn på näsan, så långt i från mig som man bara kan komma. Jag är en riktig mes. Men det fanns otroligt många saker vi var lika på, vi hade alltid roliga saker att berätta som hade hänt. Den dagen du kom hem och berättade att du satte dig i fel bil på kundparkeringen utanför affären och inte förstod varför bilnyckeln inte funkade (bilen var öppen) när du till slut vände dig om och såg ett litet barn sovandes i bilstolen, som inte var ditt, och du försiktigt smög ut från "inte din bil". Vi hade så många historier vi skrattade åt som hände i våra liv. Ditt skratt hör jag än idag inom mig, det gör mig så glad. Ingen skrattade som du. Hur du puschade mig genom livets svåra och hur det har format mig som person idag, jag är så trygg i mig själv. Du har gjort mig till den jag är och för det är jag evigt tacksam. Du var en otroligt social kvinna medan jag var mer "jag trivs bäst här, under min korkek där jag kan lukta på blommorna" . Du var mittpunkten som lös upp vart du än gick, i alla rum. Hur du kämpade för barnen och för att ge barn en trygg grund och en kärleksfull uppväxt. Utan droger, alkoholens mörker, misshandel m.m som dessa barns vardag var, innan du blev deras fosterhemsmamma och de fick se och känna ett nytt liv, läka sina sår och få en ny chans. Att vara barn. Du finns med i deras hjärtan. Du finns med i mitt hjärta. Sen är skrivandet något vi har gemensamt, vi båda älskade att skriva, ord är bland det bästa jag vet. Att du även var kreativ på att rita, ja det fick jag tyvärr inte ärva. Haha. Vi båda har ett driv för det vi verkligen älskar. Går vi in i nått, går vi in med hela hjärtat. Och nyfikenheten, lekfullheten och förmågan att ta oss igenom allt här i livet.
Men vem var du innan mig? Vem var din första pojkvän? När flyttade du hemifrån? Hur var din livshistoria i 25 år? Åren utan mig. Jag vill veta allt. Men nu kan jag inte fråga dig längre.
För inte visste jag att du helt plötsligt inte skulle finnas mer, hur du en augustidag ramlade i en trappa, så illa, att vi var tvugna att släcka ditt liv 4 dagar senare på Karolinska centralintensiv. 55 år och massor av tid kvar att leva. Men på en enda sekund förändrades allt, med bokstavligt talat genom ett litet felsteg. Jag hann inte lära känna dig innan jag fanns. Eller ens säga, hej då.
Var och är jag lik dig förutom våra blåa ögon? Och våra roliga historier? Du brann för människor, och det gör iof jag med, av hela mitt hjärta. Men jag hade velat veta mer. Massor. Din berättelse. Sitta i timmar och höra om allt. Lära mig recepten på mina favoriträtter som bara du kunde laga. Höra min berättelse om vem jag var som liten tjej innan man mindes. Och jag skulle bara vilja sitta med dig och berätta vem jag är idag och allt som hänt dessa år utan dig. Men mest av allt vill jag bara kunna få krama om dig, en sista gång. Din kram.
