Måste vara perfekt...
Nu var det alltför länge sedan jag skrev något här. Eller egentligen har jag skrivit massor av inlägg men de väntar på att jag ska bestämma mig för om jag ska publicera dom eller inte.
De senaste veckorna har jag pressat mig själv till att vara perfekt i allt jag gör att det till slut skapade en tävling med mig själv. Orimliga krav ställdes, jag gick så långt att jag började tänka på hur jag satt, åt m.m. Jag satte nya mål i promenader med Albert, en mil om dagen räckte inte, nu skulle det vara två. Lite så. Detta har skapat en inre stress och bloggen fick lida. Textena var ju tvungen att vara perfekt. Allt skulle vara perfekt.
Men det räcker med helt okej, det räcker med att jag är helt okej. Och göra utrymme för att det ibland blir små misstag, att göra lite fel, ibland blir det bara en mil med Albert, ibland blir texten inte helt perfekt. Ibland är inte jag perfekt. Jag kan strunta i att tvätta upp all tvätt hela tiden, jag kan låta det ligga kvar en dag till. Jag kör slut på mig när jag hela tiden tänker på att allt jag gör, måste vara perfekt. Jag måste slappna av mer. Tyvärr har det alltid varit så att jag ställer för höga krav på mig, jag ska prestera till max hela tiden.
Jag måste sänka mina krav på mig själv. Så att resan till målet blir kul. Att inte ta 500 steg och ett halvt tillbaka utan vara nöjd med att alltid gå framåt, sakta. Två steg fram, ett tillbaka.
Mitt mål när jag var yngre var att tjäna pengar på min blogg, jag pressade mig hårt varje dag och till slut tjänade jag femsiffrigt, då. Men resan dit var mycket press, prestationsångest, prestera prestera prestera..
Så nu försöker jag med små steg framåt prestera istället och vara nöjd med att stegen är små, göra utrymme till att lugna ner mig, slappna av mer och allt sånt där. Och lita på att jag alltid tar mig upp, oavsett.
Jag har haft fina veckor. Jag håller mig fortsatt stabil i min blodsjukdom, jobbar, umgås, kollar serier, löser problem som ställföreträdare, ja mycket sånt.
I dag ska jag mysa med mina underbara kollegor på en aw så det ser jag verkligen fram emot. Äntligen. Så viktigt med awn och att stärka banden och att få vänskapskänslor till sina kollegor. Att komma till , vara på och gå ifrån jobbet med en bubblig känsla av glädje över sin arbetsplats är något som jag tycker är otroligt viktigt, och att jag själv skapa den upplevelsen för mina kollegor med ❤️
Den stora frågan nu är, vad ska jag ha på mig idag? Haha.
Jag ska börja blogga nu, mer än vanligt, så som det har varit under alla år jag har bloggat. Sedan 2006. Jag älskar att skriva, och inläggen behöver inte vara perfekta. Och sen finns det alltid människor där ute som alltid letar fel, klagar på alla andra m.m. Det kommer man tyvärr aldrig undan..
Hur perfekt man än är.
Jag ser så mycket fram emot denna dag. Och jag önskar er en fantastisk dag. Och till mina kollegor som läser min blogg. Vi ses snart 😍 kram.
