Nicci

Hej fina ni!

Jag har insett en sak hos mig själv som skaver mer än jag vill erkänna. Något jag egentligen inte gillar alls. Jag är väldigt kall mot killar i text. Avståndstagande. Kort. Stängd. Och jag förstår till hundra procent varför många tröttnar på att skriva med mig. Jag ger inte mycket att jobba med. Dels är jag svår att flörta med, det har jag alltid varit. Jag attraheras av extremt få människor. Kärlek för mig är något djupt.

Men det handlar inte bara om det.
Det handlar om att jag är så trött på att vara en i mängden.
Trött på att vara någons situationship.
Någons kk.
Någons ”ibland”, när någon annan tackar nej.
Någons tidsfördriv.
Någons tröst när man bråkar med sin flickvän.
Någon man har lite halvt, samtidigt som man hela tiden letar efter något bättre. Som om gräset alltid är grönare på andra sidan. Vilket vi alla vet att det inte är. Gräset är och kommer alltid att vara grönare där man vattnar det.

Nu låter jag bitter. Och ja, kanske är jag det. Bitter på dagens ”enkla kärlek”, om man nu ens kan kalla det kärlek. Bitter på hur lätt människor verkar byta ut varandra. På hur ofta jag blivit lurad in i sammanhang där jag till slut låser en del av mig själv, ger mer än jag borde, hoppas lite för mycket. För att sedan stå där igen, tom, besviken och undrande över varför jag ens försökte.

Vad hände med den eviga kärleken?
Den man vattnar varje dag.
Den man väljer, om och om igen.
Den man kämpar för, även när det är jobbigt.
Vad hände med den där personen man saknar varje dag, även när man precis har setts? Den man inte vill ersätta, inte jämföra, inte fly ifrån. Den som är ens absoluta bästa vän.
Är det verkligen så enkelt i dag att hitta någon ny, att människor bara skiter i den där djupa kärleken? Har den blivit omodern? För krävande? För långsam?

Och hur kan man få så många fjärilar i magen av så många olika människor,  eller har man bara slutat bry sig om det där pirret helt? Nöjer man sig med bekräftelse i stället?
Jag tror att den ensammaste människan ofta söker bekräftelse hela tiden.
Från vem som helst.
När som helst.
För stunden.
Men jag är ju också ensam.
Jag som inte vågar.
Jag som vill, men låter rädslan ta över.
Jag som drar alla över samma kam för att jag är så fruktansvärt trött på att vara hon. Hon som alltid hamnar lite vid sidan av. En i mängden. Bara någon. Ingen speciell.
Kanske är ensamheten, när man lever destruktivt i den, värre än att våga längta. Värre än att våga tro på den där djupa kärleken. Den som inte smäller till direkt, utan växer sakta och tryggt. Den som får ta tid. När två själar möts och bara vet,  den här människan är viktig. Den här personen vill jag ha i mitt liv. Inte för nu. Inte tills något bättre dyker upp. Utan på riktigt.

Det är sorgligt hur många ser på kärlek i dag.
Jag saknar kärleken som den en gång var. Jag kan bli nästan drömmig när jag lyssnar på äldre människor som berättar om sin fru eller sin man. Hur de pratar, med värme i rösten och en självklarhet i orden. Visst, de levde inte med sociala medier, appar och ett ständigt brus av alternativ. Men egentligen spelar det ingen roll hur många distraktioner som finns.
Det som spelar roll är värmen.
Tryggheten.
Respekten.
Kärleken som sitter i både ord och handling.
Och det är just den jag saknar.
Inte perfektion.
Inte dramatik.
Utan värme. Äkthet. Någon som stannar.
Kanske är det därför jag är kall i text.
Inte för att jag inte vill känna, utan för att jag vill känna på riktigt. 

Mycket tankar denna morgon. Jag ska snart ringa lite viktiga samtal och sedan göra mig redo för en kväll på jobbet. 

Önskar er en bra start på denna vecka, en bra måndag.

Kram.