Nicci

Hej fina ni 

”Jag kan inte sluta tänka på dig” är, i min värld, bland de finaste och mest betydelsefulla orden någon kan säga. Det är ord som bär så mycket mer än vad de först låter som. De betyder att ens frånvaro märks. Att ens närvaro gör skillnad. Att man lämnar ett avtryck hos någon annan, även när man inte är där. Det är kärlekens ord, på sitt mest avskalade och ärliga sätt.

Jag trodde aldrig, när åren gick, att det skulle bli så här svårt att bli kär. Än mindre att ens vilja dejta. Att öppna upp, släppa in, börja om. Av alla dessa sju miljarder människor som finns på jorden, och om vi nu säger att ungefär hälften är män, alltså runt 3,5 miljarder, så är det ändå bara ett fåtal. En handfull. Knappt det. Som faktiskt väcker något på riktigt. Någon som får en att vilja veta mer. Veta allt. Någon som får fjärilarna att vakna till liv i magen, sådär som man nästan glömt hur det känns.

Det är så sällsynt att känna den där längtan. Längtan efter nästa gång man ska ses. Längtan efter ett meddelande. Eller de där orden: ”Jag kan inte sluta tänka på dig.” Han vill jag träffa. Han som inte kan sluta tänka på mig, och han som jag inte kan sluta tänka på. För jag vill inte vara någons tröst för stunden. Inte en i mängden. Inte någon man hör av sig till av ensamhet eller för att fylla ett tomrum. Jag vill inte vara någons bekräftelseprojekt. Jag vill vara hon. Hon man längtar efter. Hon man tänker på. Hon som betyder något på riktigt.
Många människor stannar kvar i relationer av rädsla. Av tryggheten i att ha ”någon”. Av praktiska skäl. Ekonomi. Vanor. Bekvämlighet. Rädslan för att bli ensam. Rädslan för att inte hitta någon ny. Och ibland är det kanske inte kärleken som håller kvar oss, utan just rädslan. Tro mig, jag har varit där jag också. Jag vet hur det känns att stanna för att det känns tryggare än att gå.

Ni som har följt mig länge vet hur ofta jag skriver om kärlek. Hur jag drömmer om den, tror på den, hoppas på den. Men skillnaden nu är att jag inte är rädd längre. Jag är inte rädd för att vara singel. Inte rädd för tystnaden. Inte rädd för att stå på egna ben. Om det dröjer flera år innan jag hittar min ”jag kan inte sluta tänka på dig”, så får det vara så. För han är värd att vänta på.

Jag vill inte ha någon bara för att ha någon. Jag vill inte stressa fram något som inte känns rätt i hjärtat. Jag vill lära känna någon på djupet. På riktigt. Utan masker, utan spel, utan rädsla. Och det finns en sådan enorm frihet i att känna att man klarar sig själv. Att vara trygg i vem man är och vad man vill ha. Att inte leta bara för att fylla ett tomrum. Att inte söka bekräftelse utifrån.

Ingenting av det.

Bara kärlek. När den väl kommer.

Kram.