Nicci

Hej fina ni

Bland det absolut bästa jag vet är att kramas. Verkligen. Och i dag är det tydligen kramens dag. Det hade jag faktiskt ingen aning om, men jag älskar ju sådana här små, speciella dagar. Dagar som påminner oss om det där som egentligen är självklart men som vi så lätt glömmer bort i vardagens tempo. För visst ska man kramas varje dag, men ibland behöver vi ändå en påminnelse. Vi människor har en tendens att ta saker för givna, bara köra på, bocka av listor och glömma hur viktigt det är med närhet, värme och kärlek.
En kram är inte bara en kram. Det är trygghet. Det är värme. Det är något av det första vi upplever när vi föds, något som skapar band, relationer och en känsla av tillhörighet. I en värld som ibland kan kännas hård, stressig och kravfylld är en kram kanske det mest mänskliga vi har.

Det jag saknar mest som singel är just den där kramen från just den där speciella personen. Den som inte behöver förklaras eller förtjänas, den som bara finns där. Jag älskar att ligga i den där famnen, somna i den, vakna i den. Att bara få krypa in, släppa taget om allt för en stund och känna sig helt trygg. Det är en särskild sorts närhet som inte går att ersätta, hur självständig och stark man än är.

I går hade jag en av de där kvällarna på jobbet som värmer lite extra. En sån kväll som man bär med sig länge. Jag kände att jag gjorde ett riktigt bra jobb, att jag var helt rätt i det jag gjorde, i mötena, i närvaron. Jag är en person som ställer orimligt höga krav på mig själv, hela tiden och i nästan allt jag tar mig för. Det kan stressa mig, driva mig, ibland nästan äta upp mig. Men på något sätt har jag ändå hittat ett slags lugn i det. Kanske handlar det om att jag börjat lita mer på mig själv, på min kompetens och min känsla. I alla fall gick jag från jobbet i går med ett stort leende, en varm känsla i kroppen och en enorm tacksamhet. Allt var bara… perfekt. 

I dag borde jag egentligen ta tag i årsredovisningarna för mina huvudmän. Februari närmar sig med stormsteg och då ska allt vara klart, allt ska vara inskickat till överförmyndarnämnden för granskning. Det är inget man kan skjuta på hur länge som helst, hur mycket man än vill. Men en kan jag i alla fall göra klar i dag, och det får vara tillräckligt. Allt behöver inte bli klart på en gång.

Annars har veckan börjat otroligt bra. Långa luncher både måndag och tisdag med mina vänner. Jag älskar verkligen att umgås med mina vårdkollegor. Vi har liksom samma tider, samma rytm i livet, och det gör allt så mycket enklare. Det blir naturligt att ses, ofta, flera gånger i veckan. Sånt är guld värt. För annars tycker jag att det kan vara svårt att få till regelbundna träffar med sina vänner. Livet kommer emellan, scheman ska synkas, energin räcka till. Det är inte som förr, när man var yngre och sågs nästan varje dag utan att ens tänka på det. Livets olika kapitel, helt enkelt.

I dag startade jag dagen med en mils promenad med Albert längs havet. En helt perfekt start. Luften, ljudet av vågorna, rörelsen, allt landade så fint i kroppen. Samtidigt lyssnade jag på SVT-serien Mammor och kände hur stadigt jag fortfarande står i mitt val att vara frivilligt barnlös. Att faktiskt inte vilja ha barn. Jag är lika säker nu som då, och det känns så skönt att få känna den tryggheten i sig själv. Att veta vad man vill, och inte vill.

Jag tror så starkt på att man ska följa sin egen dröm. Oavsett om den är att ha tio barn, inga barn alls eller något mitt emellan. Att våga stå i sitt val, även när omgivningen kanske inte alltid förstår. Jag älskar att vi människor har så olika drömmar, olika vägar, olika mål. Och jag älskar att få se människor förverkliga sina allra största drömmar, på sitt sätt. Det är så inspirerande. Wow.

Så, med allt detta sagt, en extra stor, varm och innerlig kram till er i dag, på kramens dag.
Kram.