VI GJORDE DET đ„ł
God morgon fina niÂ
Oj, den hÀr morgonen kunde verkligen inte ha börjat bÀttre. Allt började egentligen redan förra Äret, nÀr jag bestÀmde mig för att försöka göra nÄgot som jag verkligen brinner för, att fÄ till en hundrastgÄrd i mitt omrÄde. Ett behov som jag vet att mÄnga delar med mig.
Kommunen la upp mitt kommunförslag och för att det skulle kunna tas vidare krÀvdes hela 500 röster. Jag kÀmpade, delade, pÄminde och hoppades⊠Men snubblade precis pÄ mÄlsnöret. Det var sÄ nÀra, men ÀndÄ inte hela vÀgen fram. För en stund kÀndes det tungt, jag ska vara Àrlig. Men som den gamla ryttare jag Àr vet jag ocksÄ att man inte kliver av för gott bara för att man ramlar. Det Àr bara att borsta av sig, sÀtta sig i sadeln igen och fortsÀtta framÄt.
Nu behövdes âbaraâ 100 röster och det som hĂ€nde sen gör mig fortfarande alldeles varm i hjĂ€rtat. PĂ„ bara nĂ„gon dag lyckades vi nĂ„ mĂ„let tillsammans. Tillsammans! I morse kom den allra sista rösten som behövdes, och jag blev sĂ„ otroligt lycklig att jag nĂ€stan fick nypa mig i armen. Ett stort steg nĂ€rmare nu, och jag hĂ„ller alla tummar och tĂ„r för att detta faktiskt ska gĂ„ igenom â€ïžđ
Tack, tack, tack till er alla som tog er tid att lÀgga en röst. Det betyder mer Àn jag nÄgonsin kan beskriva. Det ger hopp, energi och en stark pÄminnelse om vad man faktiskt kan Ästadkomma nÀr man hjÀlps Ät.
Helgen i övrigt har gÄtt i en rasande fart, precis som de ofta gör nÀr man har det bra. I gÄr tog jag och Albert bussen till min bÀstis och hennes familj och spenderade hela dagen dÀr. Vi Ät lunch tillsammans, fikade alldeles för mycket, barnen lekte för fullt och vi gick runt och tittade pÄ deras husbygge som sakta men sÀkert vÀxer fram.
Det vÀckte sÄ mÄnga minnen hos mig. Jag minns tydligt perioden nÀr jag och mitt ex köpte vÄr drömtomt och fick följa hur vÄrt drömhus byggdes, dag för dag. Den dÀr pirriga kÀnslan i magen, förvÀntan, alla beslut, alla drömmar. Det var verkligen en resa, och oavsett hur livet förÀndras bÀr man alltid med sig de dÀr kapitlen. Fina minnen som format en.
I dag ska Albert Äka till sin husse och bonusmatte, och jag sjÀlv ska jobba kvÀll denna mysiga söndag. Dagen började dock pÄ bÀsta sÀtt, med bus och spring pÄ en fotbollsplan. Att se sin hund lycklig, springa fritt med glÀdje i hela kroppen, det Àr bland det bÀsta jag vet. Det fyller mig med ett lugn och en tacksamhet som Àr svÄr att sÀtta ord pÄ.
Och om det Ă€r nĂ„got jag verkligen lĂ€rt mig genom Ă„ren, sĂ„ Ă€r det att aldrig ge upp det man brinner för. Aldrig. Inte ens nĂ€r det kĂ€nns motigt eller nĂ€r man snubblar precis innan mĂ„llinjen. Oavsett om det handlar om livet i stort eller om nĂ„got âsĂ„ enkeltâ som en hundrastgĂ„rd. Jag kan redan se det framför mig. Alla glada vovvar som fĂ„r möjlighet att springa lösa, leka, busa och umgĂ„s. Det skulle betyda allt. Nu hoppas jag verkligen. Nu ligger det inte lĂ€ngre i mina hĂ€nder.Â
Stor kram till er.
