Nicci

Det finns en viss typ av minne som aldrig riktigt bleknar, hur många år som än går. För mig är det högstadiets korridorer. Lukten av cigarettrök som följde med in från skolgården, och den där tydliga hierarkin som ingen egentligen pratade om, men som alla visste fanns.

Det var något i luften, något osagt men konstant närvarande. Man behövde inte förstå det med ord, det räckte att känna det. Vem som räknades. Vem som syntes. Vem som blev vald.

Killarna visste exakt vilka tjejer de skulle titta på. Det var aldrig vi som satt inne på rasterna, som gjorde våra läxor, som var lite för tysta, lite för “duktiga”. Nej, deras blickar drogs alltid mot samma typ av tjejer. De som stod utanför entrén i klungor, med attityd, med för tunna jackor oavsett väder, och cigaretter mellan fingrarna som en slags symbol för att de var äldre än de egentligen var.

De verkade så självklara i sig själva. Som att de aldrig behövde tänka på hur de uppfattades. De brydde sig inte. De var kaxiga.

Jag minns hur jag stod där ibland och bara tittade. Inte av avund, egentligen. Mer av förvirring. Som att jag försökte lösa ett pussel utan att ha alla bitar. Vad var det de hade som inte jag hade? Vad var det de gjorde rätt som jag missade?

Det var inte bara utseendet. Det var något i sättet de rörde sig, skrattade, pratade. Nästan nonchalant. Som att ingenting riktigt spelade så stor roll, och kanske var det just det som gjorde att allt plötsligt spelade roll för andra.

Till slut blev nyfikenheten för stor. Eller kanske var det frustrationen. Känslan av att stå bredvid sitt eget liv och titta på.
Jag bestämde mig för att testa. Två veckor. Två veckor av att vara någon annan.

Det började ganska smått. Lite mer smink. Lite mer tid framför spegeln på morgonen. Jag övade på att dra eyeliner som jag sett andra göra, försökte få till det där slarviga men ändå genomtänkta uttrycket. Sen kom resten.
Jag skrattade högre, försökte låta mer nonchalant, mindre brydd. Jag ansträngde mig för att inte verka ansträngd. Jag följde med ut, stod där i kylan fast jag egentligen frös. Jag höll i en cigarett trots att jag hatade lukten, bara för att smälta in. Jag lärde mig snabbt hur man skulle stå, hur man skulle prata, hur man skulle verka… ointresserad.

Och det märkliga var hur snabbt det gick.

Som att jag bara behövde knäcka koden, och sen föll allt på plats.

Och det fungerade.
Plötsligt såg de mig.
Killarna som knappt visste att jag existerade började prata med mig. De stod lite närmare. Sökte ögonkontakt. Det var som att jag hade klivit in i ett annat liv, utan att egentligen förstå hur.

Jag minns att en del av mig kände en sorts triumf. Som att jag hade bevisat något. Att det inte handlade om vem jag var, utan om hur jag spelade spelet....

Men samtidigt var det något som skavde hela tiden.
Det fanns inte en enda stund där jag helt slappnade av. Allt var medvetet. Hur jag stod. Vad jag sa. När jag skrattade. Hur mycket jag brydde mig, eller snarare hur lite jag försökte visa att jag brydde mig. Och den där cigaretten var viktig. Jag har tagit två munbloss i hela mitt liv. Men jag stod där med ciggen och höll den på ett coolt sätt, lossades röka. Och när jag lossades dricka öl. Jag som har druckit två klunkar alkohol i hela mitt liv. Droger har jag aldrig testat. Och attityden. Oj oj oj..

Och varje gång jag kom hem och tvättade bort sminket kände jag mig… tom.

Inte ledsen, inte ens riktigt besviken. Bara tom. Som att jag hade varit på en scen hela dagen och plötsligt klev av, utan att riktigt veta vem jag var när applåderna tystnade.
Som att jag spelade en roll i någon annans liv.
Efter två veckor orkade jag inte mer.
Det var inte ett dramatiskt beslut. Ingen stor insikt i ett specifikt ögonblick. Mer som en trötthet som smög sig på. Jag slutade bara. Tog av mig masken...
Jag gick tillbaka. Till mina vanliga kläder. Mitt vanliga sätt att vara. Till att sitta inne ibland. Till att bry mig om saker. Till att räcka upp handen på lektionerna. Till att vara, ja… “tönten” igen.

Och lika snabbt som uppmärksamheten hade kommit, försvann den.

Det var nästan det som gjorde ont. Hur tydligt det blev att det inte handlade om mig, utan om rollen jag spelade.
Då kändes det som ett bevis. Som att världen hade bekräftat det jag redan misstänkte.. Att det inte räckte med att vara sig själv. Att vissa tjejer alltid skulle vinna killarna. Att vissa egenskaper alltid skulle väga tyngre.
Och den tanken… den stannade kvar.

Det är konstigt hur sådana känslor kan följa med en in i vuxenlivet. Hur något som hände under några veckor i högstadiet kan etsa sig fast och dyka upp igen, år senare, i helt andra situationer.

För även om mycket har förändrats, så dyker den där gamla tanken upp ibland.

När någon man är intresserad av väljer någon annan. Någon som känns mer självsäker, mer “cool”..  Någon som inte verkar bry sig lika mycket. Någon som påminner om den där typen man en gång försökte efterlikna.

Och plötsligt är man tillbaka i den där korridoren igen.
Inte bokstavligen, men känslan är densamma. Den där lilla knuten i magen. Den där jämförelsen som sker automatiskt. Den där gamla slutsatsen som viskar... “Du vet hur det här slutar.”

Det farliga är inte att andra människor har preferenser. Det är inte konstigt att vi dras till olika saker, olika personligheter, olika uttryck.

Det farliga är vad vi gör med det.
Att man börjar dra slutsatser om sitt eget värde utifrån det. Att man gör någon annans val till en sanning om sig själv. Att man tänker att det är kört. Att man inte ens ska försöka dejta, för man kommer ändå förlora mot “den typen” av tjejer.
Att man börjar krympa sig själv innan någon annan ens har hunnit välja.

Men om jag lärt mig något sedan dess, så är det här..
Det jag testade i två veckor var en roll.
Och ja, den rollen fick uppmärksamhet. Den fungerade,  på ett ytligt plan. Den öppnade dörrar som tidigare varit stängda.
Men den var inte hållbar. Den krävde konstant ansträngning. Den lämnade inget utrymme för att andas. Och framför allt, den var inte äkta.
Och något som inte är äkta kan heller aldrig bli grunden för något riktigt.
De relationer som faktiskt betyder något , de som håller, de som känns trygga, de där man kan vara tyst utan att det känns obekvämt, de där man inte analyserar varje ord man säger, de byggs inte på vem som röker på skolgården eller vem som verkar mest obrydd.
De byggs på något helt annat.
På närvaro. På ärlighet. På att bli sedd för den man är, inte för den man spelar.
Det är inte lika högljutt. Inte lika tydligt i en högstadiekorridor. Inte lika enkelt att peka på.
Men det är mycket starkare.
Ändå sitter känslan kvar ibland. Den där lilla rösten som säger: “Det är ingen idé.”
Och kanske kommer den alltid göra det, lite grann.

Jag vet att jag inte är den typen killar svansar efter. Tvärtom. Jag syns inte men längtar ibland efter att få synas. För en, en kille som ser mig i ett rum fullt av tjejer. En kille som inte kan sluta att tänka på just.. Mig.. Att få vara i någons tankar varje dag. Att vilja lära känna ... Mig. På riktigt. Ingen roll, ingen annan. Mig. 

Ps. Vi slog nytt läsarrekord på min blogg redan klockan tio i morse 🥹❤️ 

Kram.