Årsdagen
Jag kan inte förstå att det har gått 1 år sedan vi stängde av respiratorn och min älskade mamma fick somna in, jag höll din hand till det sista andetaget och sa gur mycket jag älskar dig. Varför fick du bara leva hälften av ditt liv för och hur kunde ett fall i en trappa gå så illa? Varför lovade läkaren mig 3 gånger att du skulle klara dig och att du bara hade en hjärnskakning. Jag och sjukhusprästen bad för ditt liv. Varför gjordes ingen magnetröntgen direkt? Vad gick så jävla fel att det kostade dig ditt liv. Jag minns hur jag såg dig i slutet av trappan, hur du låg där så stilla medan ambulanspersonalen kämpade för att få igång ditt hjärta, som dom fick till slut. Du klarade av alla hjärtstopp du fick efter det, varför gjorde läkarna inget när du fick dom? Varför fick du klara dig själv? Mamma du var inte ensam, jag satt varje dag bredvid dig på sjukhuset, kände du det? Det var en mardröm att se dig ligga där med alla slangar, och respiratorn. Jag kände din puls, du låg där, du levde.. varför gav dom upp efter 4 dagar för? Varför vaknade du aldrig när jag bad dig göra det? Du vände ju huvudet emot mig, du försökte öppna ögonen flera gånger.. Jag var den sista att ge upp. Jag har väl än inte gett upp hoppet om att du någon dag kommer tillbaka. Det är för svårt att tänka på ett liv utan dig. Jag behöver ju dig! Här på jorden, är himlen så mycjet bättre att du lämnade mig här?
