Nicci

För att ni kanske ska förstå vikten med att bromsa smittspridningen och faktiskt göra allt ni kan för att inte bli smittade eller smitta andra och ta ert personliga ansvar i denna kris som vi lever i JUST NU. 

När min mamma låg på civa där svårt sjuka olyckspatienter hamnar bland annat så är det mycket läkare, sjuksköterskor och psykologer där. Du kliver in genom en stor dörr, där finns anhörigrum, flera andra rum och rum för patienterna, när du kommer in i rätt rum där just din svårt sjuka anhörig ligger delar dom sal med tre andra svårt sjuka, det är mycket svävande mellan liv och död där inne. Fyra bäddar, fyra svårt sjuka, fyra anhöriga i olika åldrar, fyra mänskliga personer som får kämpa för sina liv. I rummet finns det ett rum där flera läkare sitter, flera sköterskor sitter och som har ständig överblick över patienterna, det är slangar tamefan överallt.

Brevid min svårt skadade mamma som låg där i sin respirator likt dom andra i koma låg en ung kille som hade varit med om en motorcykelolycka. Vi var där när hans anhöriga fick beskedet om att han inte skulle klara sig, ångesten och oron över vårt besked blev större, oron över mamma växte. Vi fick vårt dödsbesked 3 dagar efter mammas olycka, hon vaknade aldrig igen. Vi tvingades stänga av den där respiratorn som var den enda grejen som höll henne vid liv. I det där rummet, fullt med sjukvårdspersonal.

Jag själv låg på intensiven, i en större sal då jag vaknade upp efter en omfattande halsoperation och som gjorde att jag hade ett sugrörshål att andas igenom då jag var så pass svullen att jag inte kunde se min hals när jag vaknade. Där inne låg massor av patienter likt en cirkel och i mitten hur många sköterskor som helst. Detta var flera år innan coronatiderna som vi nu lever i och där påfrestning på sjukvården är så sjukt hög och som man läste nu, att det inte alls är många Iva platser kvar alls här i Stockholm. Helt ärligt, Skrämmer inte det er? 

Tänk hur många sjuksköterskor och läkare jag nämnde här uppe, och det var innan denna coronatider, jag hoppas ni förstår det jag är ute efter. 

Folk blir fortfarande sjuka utöver coronasmitta, folk behöver fortfarande opereras, folk behöver fortfarande intensivvård (fast dom inte har corona) folk är fortfarande med om olyckor och behöver vård. 

Kanske behöver ditt barn vård? Du kanske behöver vård? Dina nära och kära? Och då menar jag inte bara vård som i corona, utan utöver det. Någon du känner kanske får cancer? du kanske får det? någon du känner kanske behöver en hjärtoperation? Kanske är det du som behöver det? Någon du känner kanske är med om en olycka? Du kanske är det? Någon du känner kanske blir sjuk i något annat och behöver vård för att leva vidare? Du kanske blir det? 

Vissa av er kanske lever på som innan coronan, vissa av er kanske inte tar ert personliga ansvar gentemot dig själv och mot andra. Vissa skiter fullständigt i om de blir smittade eller inte. 

Medan sjukvården går på knäna och bönar och ber om att vi måste hjälpa dom, vi måste se till att göra det vi kan så att alla får den hjälp just dom behöver när de behöver det. Man tar sjukvården för givet, man räknar med att dom ska finnas där för dig när du behöver dom. Man tar dessa hjältar för givet, vad gör du för dom? Följer du restriktionerna? Tar du ditt ansvar i dessa tider? Hur kommer ditt samvete vara efter denna tid? 

Jag vill kunna få vård om Jag skulle behöver det. Jag fick vara med min mamma varje dag när hon var på civa i fyra dagar, motorcykelkillens anhöriga var med honom varje dag, när min mammas respirator stängdes av var vi runt henne och höll henne i handen när hon somnade in för gott. Jag fick vara med henne, hon fick den vården hon verkligen behövde, jag fick vara där dag som natt om jag ville vilket övriga familjen också fick. Hennes vänner fick vara där, hennes nära och kära. 

Jag jobbar själv inom vården i vanliga fall men har inte kunnat göra det senaste året och det är verkligen ansträngt som det redan är, så snälla ni, ta ert ansvar i dessa tider så att både du och jag kan få den hjälp vi behöver. 

Vakna upp, förstå att vi lever i en kris där vi ALLA måste hjälpas åt... Denna sjukdom sätter sig inte i en nagel, i ett finger utan den sätter sig på ditt livsviktiga andningsorgan.. Den funktion som du inte klarar dig utan, den som gör att du kan leva...

Denna sjukdom drabbar oss ALLA på olika sätt! Personer blir sjuka, personer blir så svårt sjuka, personer dör, personer blir av med jobb, personer kan inte träffa sina nära och kära, personer som jobbar inom sjukvården blir sjuka, dom som vi tar för givet ska ta hand om oss om vi blir sjuka, vi kan inte leva som innan, vi kan inte träffas som innan. Inget är som det var innan utan det är vad det är just nu. Så jag ber er, rannsaka er själva och hur ni lever just nu, vad gör ni för att hindra smittspridningen? Vad gör ni som kan öka smittspridningen? Kommer ni leva med ett gott samvete efter denna svåra tid med att ni faktiskt gjorde allt för att stoppa smittspridningen?