Perfekt
Är det bara jag som har svårt för att prata när det är liv och rörelse runt om? Ibland känner jag mig så extremt udda som bara vill prata med folk en och en. I grupp observerar jag och är rätt tyst av mig men när man är en och en är jag väldigt pratglad och frågvis. Någon som känner igen sig? Eller är det bara jag som fungerar så här? Ibland känner jag mig bara så olik alla andra på den här jorden.
Vad tänker ni på när jag säger ordet perfekt? Kanske att det ska vara på ett visst sätt, följa normen på olika saker, allt på ens utseende ska vara "perfekt" varenda tand ska vara rak, man ska se ut på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt, vara si och vara så, se ut sådär som folk kallar "perfekt". Men, det ordet handlar egentligen om något annat, att se saker genom dina egna ögon, Du skapar det, du skapar det som för dig är perfekt, med dig, med saker runt omkring dig. Jag ska försöka att ta en likhet, vi tar en hylla. En hylla är oftast rektangulär, lika rak på kortsidorna och lika rak på långsidorna med raka sidor, egentligen rätt tråkig, inget liv. Men så fort någonting utseendemässigt inte är helt rakt så blir det en helt ny karaktär och liv i den, min hylla som jag gjorde av en lastpall är bland det finaste jag sett, den är ojämn på alla sidor och jag var heller inte så noga med att vinkeljärnen var på millimetern lika mellan varandra. Hoppas att ni förstår vad jag är ute efter.
Mitt stora issuess här i livet var mina tänder, mina nedertänder är snea och en aning ojämna och jag skämdes över dom förut, jag vågade inte prata ibland för att dom såg ut som dom gjorde, jag tänkte för mycket på dom, mest över vad andra skulle tycka. Idiotiskt va. Men i dag ler jag med tänderna och kan faktiskt se charmen med mina snea tänder. Dom är perfekta för mig. Liksom min gråa slinga i mitt bruna hår, jag, jag är perfekt även om jag inte är "perfekt". Genom mina egna ögon är jag perfekt och det är det som det handlar om, ordet perfekt.
