Nicci

Den första saker du kanske kommer att ångra är att du inte vågade vara ditt sanna jag av rädsla för folks åsikter, mobbning, utfrysning m.m. 

Känslan när man har kommit över massor av jobbiga tankar och känslor och vågar vara sig själv till hundra procent är helt fantastisk. Jag har också varit "rädd" att vara mig själv, jag var femton år, jag ville vara "cool" eller ja, de som ungdomarna på min tid tyckte att "populär och cool" betydde. Det slutade med att jag köpte cigg, till 99% höll jag bara den tända ciggen mellan mina fingrar, jag ville inte ta in den dåliga röken i min kropp, men ibland tog jag ett bloss, det var vidrigt. Men jag ville vara som dom. Dom andra. 

En dag bestämde jag mig för att jag inte orkade vara någon annan än mig själv, en tönt kanske i många ungdomars ögon men jag älskar att vara en "tönt" jag har inte skinn på näsan och jag har fått inse det, jag står starkt upp för min moral och jag tror verkligen på vänlighet. Jag är en känslomänniska, jag kan typ inte bli arg. Jag är en tönt, en mes, en teaterapa som är otroligt sprallig och bjuder på mig själv och jag älskar det. Jag älskar att göra en personlig utveckling. Jag är glad över den jag är och jag kommer inte att ångra att jag aldrig vågade vara mig själv, det klivet har jag tagit för länge sedan. Det var en sån befrielse. 

Att stanna kvar på ett jobb du inte tycker om istället för att följa din passion. 

Vad är viktigast för dig? Lönen? Eller att trivas med det du gör? För mig är den frågan en självklarhet samtidigt som jag önskar att man fick mer betalt inom vården men det är vad det är och jag älskar att ta hand om människor så, det är verkligen min passion, något som är en stor del i vem jag är och det är väl också därför jag väljer det yrket gång på gång. Varför stannar du kvar på ett jobb du inte tycker om? Mår du verkligen bra av det? 

Min dröm var att utbilda mig till undersköterska och jag kan bli lite fundersam över när folk ställer frågan " nu då? Ska du inte plugga vidare till läkare? Som om man måste ha högre titlar, att det inte är tillräckligt att vara undersköterska, men för mig ÄR det tillräckligt, jag behöver inte ha några titlar utan jag väljer det jag vill hålla på med. Jag är så nöjd med att vara undersköterska. Jag älskar det jag får göra. Det är min passion. Det och skrivandet såklart. Håller du på med din passion? 

Att inte ägna tillräckligt mycket tid med familjen. Detta är nog många som ångrar, att dom inte hade mer tid för familjen. Inget kan väl vara viktigare än just sina nära och kära?. Och när ni väl ses, är ni verkligen "här och nu" eller håller ni på med mobilerna samtidigt? Tiden är viktig och då menar jag att vara just här och nu och att ha kvalitetstid med varandra. Är det några av er där ute som fortfarande har det där "gamla" att ha söndagsmiddagar tillsammans? Wow. Vad mysigt. 

Ni som har barn, när ni är med era barn, är ni då i den stunden och gör upplevelsen till den bästa? Jag minns själv när jag var bonusmamma och hur viktigt fredagsmyset var för den ena tjejen och att man skulle lägga ifrån sig telefoner och vara här och nu och verkligen umgås. Hon lärde mig otroligt mycket från hennes synvinkel, då elva år gammal. Älskade barn. 

Att inte uttrycka dina verkliga känslor för någon. Du kanske tar det för givet att personen ska veta. Du kanske inte har varit tydlig nog eller inte vågar säga vad du känner. Våga gör det. Det är bland det finaste, ärligaste du kan göra. 

Sakta ner och jobba inte ihjäl dig. Glöm inte bort att jobb är ett jobb men personerna i ditt liv är väl ändå de som i slutändan är det viktigaste. Bli inte en arbetsnarkoman. 

Att du inte älskade dig själv mer. 

Detta kräver ett helt inlägg med just detta, hur man älskar sig själv mer och varför känslan över att älska sig själv vägleder dig i mycket. Mer om det senare.