Nicci

Nu ligger jag på en avdelning som är snarlik den mamma låg i koma på på civa på karolinska. Jag är uppkopplad till maskiner, jag får ännu starkare medicin, denna gång intravenöst. De har ständigt koll på mitt lilla hjärta, syre, puls, blodtryck och de sitter intill i ett glasrum så de har ständigt uppsikt över mig. De är en meter från mig om något händer. Så här ska jag ligga och få medicin i tre dagar nu. Typ hela tiden. Så galet mycket. Minst åtta timmar per dag. Plus kortisonet på det så nu jävla i mig SKA JAG BLI FRISK!!!! Jag måste få upp mina värden nu, sluta få blåmärken m.m. och tyvärr vet dom inte min diagnos än, de vet inte vad som är fel på mig förutom ett akut lågt trombocytvärde, men behandling för det är startat medan dom tar reda på vad jag är för sjuk. 

Så nu har jag alltså bytt avdelning, här har alla egna rum, eget team , så sjukt övervakad. Så fint här. Bor högt upp med fin utsikt som jag får kika på när jag blir frånkopplad och får en liten paus från alla maskiner och slangar...

Mentalt då, det var i princip så här jag såg min mamma när hon låg i koma så det kommer såklart minnen från civa tillbaka, sån liknande miljö. Samtidigt som jag är rädd, orolig, gråter m.m får jag en kämparglöd emellanåt som aldrig förr.. herrejävlar vad jag ska göra allt som krävs för att bli frisk, och få komma hem. Den dagen kommer jag bryta ihop av tacksamhet. När den dagen kommer, är osäkert än så länge. Så nu kära trombocyter, snälla öka, jag gör allt för er, så snälla ge mig ett positivt besked imorgon, jag behöver verkligen det. Ett litet tecken på att det vänder åt rätt håll. Ett pyttelitet tecken är allt jag önskar mig.

I dag hade jag två av mina bästa vänner på besök också, vad de har tagit hand om mig. Jag har fått utforska sös sittandes i rullstol, de har kört runt mig, vi har kollat på konst, varit ute m.m. ❤️

Så ingen förbättring fysiskt med mig, jag är fortfarande akut sjuk. Så jag kämpar på här. 

Jag hoppas att ni mår bra. Och har haft en fantastisk helg. Kram från mig 🌸