Nicci

Jag dansade självklart inte men det var så mysigt att se människor så glada 🌸 

Jag börjar känna av kortisonet nu. Så svullen, hjärtrus och bara allmänt sänkt. I dag fick jag ett nytt stort blåmärke på baksidan av benet, vilket gjorde ont och såklart fick jag en extrem oro att mina trombocyter är borta igen, jag har jättesvårt att gå. Jag har pratat med dom som tog hand om mig på obs enheten på ava idag så det kändes lugnare. Både en mental och fysisk prövning det här utan dess like och jag ber till mamma att jag är stabil efter måndagens prover. Som jag har nämnt ett antal gånger så har jag inte haft några blodplättar alls i kroppen (trombocyter) och jag har fått sjukt stark behandling på sös. Och har fortfarande stark behandling nu. Så varje litet bakslag är ett enormt stresspåslag just nu. Måndag kom nu. 

Ångesten kommer direkt när jag är ensam. I fall något händer med mig. I natt var en mardröm. Men jag är hemma sedan en stund tillbaka nu och fick med mig lite mat hem. Jag ska greja detta. En natt avklarad ensam. 

Andas. En dag i taget. 

"Du verkar vara en sån glad och positiv tjej" fick jag höra i dag och det värmde enormt mycket. Jag älskar ju att vara glada Nicci och jag har känt mig så tvärtom, men tydligen märks det inte. Jag kan säga att såhär. Överlevnadsmood. Jag är skiträdd, det är förbannat jävla jobbigt, jag får rejäl ångest till och från, och jag mår jättedåligt just nu. Jag är extremt chockad fortfarande av allt som hänt på en vecka. 

Men samtidigt. Mitt i mitt eget kaos så vill jag verkligen sprida kärlek och värme till andra 🩷 

Jag hoppas att ni har en fin midsommar. Ta hand om er och varandra 🙏