Nicci

Hej fina ni ❤️

 

Oj, vad jag skulle kunna ha kräftskiva varje dag i augusti!  Det är verkligen något alldeles speciellt med kräftor, sensommarkvällar, massa gott på bordet, tända ljus och den där härliga stunden när man sitter tillsammans och pratar om precis allt mellan himmel och jord. Så mysigt och så gott!

 

I går blev det just det. Kräftskiva med tjejerna. En kväll med god mat, skratt, tjejsnack och sådana där samtal som bara kan pågå i timmar. Jag älskar sådana kvällar.

 

Ett bord dukat med kräftor, bröd, goda tillbehör och något gott att dricka. Sedan några av sina favoritmänniskor runt bordet. Det är liksom allt som behövs. För vad mer behöver man egentligen?

Att få sitta och prata, skratta och ventilera livet tillsammans. ❤️

 

Och jag tycker verkligen att kräftskivan är en sådan fin tradition. Det känns som en liten hyllning till sommaren innan hösten på riktigt gör entré. Augusti är fortfarande sommar, men man känner samtidigt att kvällarna blir lite mörkare och att vardagen börjar smyga sig tillbaka. Därför tycker jag extra mycket om att ta vara på de där sista sommarkvällarna.

Det blev verkligen ett fint avslut på sommaren. 🎈

 

Och på tal om något helt annat…

Kärleken. ❤️

I natt drömde jag nämligen att jag hade kommit på världens smartaste idé. Jag hade infört rosa korgar i mataffären!

Alltså, lyssna på det här. 

Tänk om det fanns rosa korgar i affären för alla som var singlar och faktiskt var öppna för att träffa någon. Vanliga korgar för alla andra och rosa korgar för oss singlar som tänker: "Ja tack, jag är singel och redo för kärlek."

Hur smart hade inte det varit?!

För jag är ju inte direkt den som går fram till en snygg kille i mataffären och säger:

"Hej! Jag tycker att du är väldigt söt. Är du singel?"

Nej. Nej nej nej.... Det kommer aldrig att hända.

Jag skulle förmodligen stå tre meter bort och försöka få ögonkontakt samtidigt som jag låtsas vara extremt intresserad av innehållsförteckningen på ett paket havregryn.

Men tänk då om man såg en kille med en rosa korg.

Och man själv hade en rosa korg.

Blickarna möts.

Man ler lite.

Han ler tillbaka.

Och plötsligt finns det faktiskt en liten öppning för att säga hej.

Det hade ju varit genialt!

För det är faktiskt inte så himla lätt att träffa någon när man är vuxen. När man var yngre hamnade man automatiskt i sammanhang där man träffade massor av nya människor. Skolan, utbildningar, fester, kompisars kompisar, olika aktiviteter… Man befann sig helt enkelt i miljöer där det fanns människor i samma ålder och där det var ganska naturligt att börja prata med någon....

 

I vuxenlivet är det annorlunda.

Alla har sina liv, sina jobb, sina rutiner och sina kompisgäng. Och helt plötsligt kan man gå omkring och tänka:

"Men var tusan träffar man någon egentligen?" 

 

Och så har vi ju dejtingapparna.

Jag vet att de fungerar jättebra för många och jag dömer verkligen ingen som använder dem. Men för mig har det aldrig känts särskilt lockande. Att sitta och swipa bland människor och försöka avgöra på några bilder om man kanske skulle kunna tycka om varandra… nej, det är nog inte riktigt min grej.

Jag vill nog hellre att det ska finnas något naturligt i det.

Ett möte.

En blick.

Ett samtal som börjar lite spontant.

Den där känslan när man träffar någon och plötsligt tänker: "Oj. Vem är du?"

Så tydligen har min hjärna börjat lösa problemet åt mig även när jag sover. 

Till och med i mina drömmar försöker jag alltså hitta en lösning på hur jag ska hitta kärleken.

Rosa korgar it is!

Och då kommer ju den stora frågan…

 

Vem är han då? 

Vem är egentligen min Mr Right?

Jag har nog alltid varit svag för långa män med mörkt, chokladbrunt hår. Och gärna lite hår på kroppen men inte på ryggen..

Men utseendet är egentligen inte det viktigaste.

För ju äldre man blir, desto mer inser man nog att det är hur en människa får en att känna som betyder allra mest.

Jag vill ha en man som är stabil och trygg. En man som står stadigt även när livet inte är helt perfekt. Som är lojal och omtänksam. Någon som man kan lita på och som man aldrig behöver gå runt och fundera över var man har.

Kommunikation är också otroligt viktigt för mig.

Jag vill kunna prata om saker. Även när det är jobbigt. Även när man tycker olika. Jag tror inte på att en relation måste vara problemfri för att vara bra. Tvärtom. Livet kommer att innehålla jobbiga perioder, missförstånd och dagar när man inte är på topp.

Men då vill jag vara med någon som vill lösa saker tillsammans.

Någon som kan säga: "Okej, vi tycker olika, men låt oss prata om det."

Och sedan vill jag kunna skratta.

Herregud, vad viktigt det är att kunna skratta tillsammans. 

Jag vill ha den där lekfullheten. Att kunna tramsa hemma. Skratta åt något som egentligen inte ens är roligt. Dansa runt i köket. Retas lite. Göra spontana saker.

 

Jag vill att min partner också ska vara min bästa vän.

Den där personen som jag först och främst vill berätta saker för. När något roligt har hänt. När något jobbigt har hänt. När jag sett något konstigt på stan. När jag har en idé. När jag behöver råd. 

 

Jag vill ha närheten också.

Kramarna.

Att somna nära varandra. Vakna bredvid någon och känna den där tryggheten. En hand på ryggen. En puss i förbifarten. Att kunna sitta bredvid varandra i soffan utan att ens behöva prata.

Och så vill jag fortfarande vara förälskad.

Inte bara den där första, intensiva förälskelsen där allt är pirrigt och nytt, utan att man hittar nya sätt att vara förälskad i varandra genom olika faser av livet.

Förälskelsen kanske förändras, men den behöver inte försvinna.

 

Jag vill bygga något som blir djupare med tiden. En relation där man känner varandra på riktigt. Där man känner till varandras egenheter, rädslor, drömmar och små ovanor. Där man har varit med om saker tillsammans och fortfarande kan titta på varandra och känna:

"Det är du. Det är fortfarande du som jag vill ha här bredvid mig."

En bästa vän i en kille.

Det är nog egentligen det jag söker.

Och ibland kan jag förstås undra om han faktiskt finns där ute.

 

Men vet ni vad?

Det tror jag absolut. ❤️

Jag tror inte att man ska behöva nöja sig med någon bara för att man är rädd för att bli ensam. Jag tror att kärlek är värd att vänta på. Och jag tror att man kan träffa någon på de mest oväntade platser.

Kanske på en middag.

Kanske genom en vän.

Kanske på ett café.

Kanske i mataffären…

Och kanske, om jag får bestämma, med en rosa korg i handen.

 

Så tills dess fortsätter jag med mina kräftskivor, tjejsnack, långa promenader och livet precis som det är.

Och någonstans där ute kanske det går omkring en lång, mörkhårig, trygg och rolig man som också funderar på var sjutton hans person finns.

Vem vet… kanske letar vi efter varandra utan att ens veta det. 

 

kram på er! 💕