Nicci

När vi är unga känns det ofta som att kärleken finns överallt. Vi träffar människor i skolan, genom vänner, på fester eller på jobbet. Livet är fullt av naturliga mötesplatser och möjligheter. Man tänker sällan på tiden eller på att chanserna en dag kanske kommer att kännas färre.

Men ju äldre man blir, desto mer inser man att verkligheten ser annorlunda ut.

Livet förändras. Vänner bildar familjer, fokuserar på sina karriärer eller har fullt upp med sina egna liv. De spontana kvällarna blir färre och de naturliga mötesplatserna försvinner. Plötsligt står man där och undrar: Var träffar man egentligen någon idag?

Samtidigt lever vi i ett samhälle där allt ska gå snabbt. Vi vänjer oss vid att kunna beställa mat med ett knapptryck, få svar direkt och ständigt ha nya valmöjligheter. Den mentaliteten har också letat sig in i dejtingvärlden.

Dejtingappar kan absolut fungera och många hittar sin livspartner där. Men för många andra känns de mer som ett oändligt bläddrande än en väg till äkta kärlek. Människor blir profiler, bilder och några korta textrader. Det är lätt att svepa vidare så fort någon inte verkar helt perfekt.

Kanske har vi blivit för bra på att leta efter det perfekta, samtidigt som vi glömmer att ingen människa är perfekt.
Ju äldre man blir bär man dessutom med sig erfarenheter. Tidigare relationer, svek, besvikelser och hjärtesorg sätter sina spår. Man vet bättre vad man vill ha...Men också vad man absolut inte vill ha. Det är på många sätt positivt, men det kan också göra att murarna blir högre och att det tar längre tid att släppa någon nära.

Många har också ett liv som redan är uppbyggt. Man har sitt hem, sina rutiner, sitt arbete och sina intressen. Att släppa in någon annan i det livet kräver både mod och kompromisser. Det är inte lika enkelt som när man var tjugo och byggde framtiden tillsammans från början.

Sedan finns den där tystnaden som få pratar om.
Att komma hem till en tom lägenhet kväll efter kväll. Att vilja dela dagens små händelser med någon. Att sakna en hand att hålla i under en promenad eller någon att skratta med över middagen. Ensamhet handlar inte alltid om att vara ensam, den handlar ofta om att sakna någon att dela livet med.
Det kan också vara svårt att inte jämföra sig med andra. Sociala medier fylls av bilder på lyckliga par, förlovningar, bröllop och familjeliv. Det är lätt att börja tänka att alla andra har hittat rätt utom en själv. Men det vi ser är bara små glimtar av människors liv. Bakom bilderna finns ofta utmaningar som aldrig visas.

Samhället sätter dessutom en osynlig press på hur livet "ska" se ut. Vid en viss ålder förväntas man ha hittat den rätta, kanske köpt hus, gift sig eller bildat familj. Om livet inte följer den mallen är det lätt att känna sig misslyckad, trots att det egentligen inte finns någon tidsplan för kärlek.
Det finns också en rädsla som blir starkare med åren, rädslan att bli sårad igen. Att öppna sitt hjärta kräver mod. Varje gång man vågar hoppas riskerar man också att bli besviken. Efter några motgångar blir det lättare att skydda sig än att våga tro på något nytt.

Samtidigt tror jag att kärleken inte bryr sig om ålder.
Den kan dyka upp när man minst anar det. På en promenad, genom ett gemensamt intresse, på jobbet eller via en vän. Den följer inte någon kalender och den kommer inte alltid när vi tycker att den borde.

Kanske är det viktigaste att inte ge upp hoppet, även när det känns svårt. Att fortsätta vara öppen för nya möten, att våga vara sig själv och att komma ihåg att rätt person inte letar efter perfektion,  utan efter äkthet.

Att hitta kärleken senare i livet kanske tar längre tid. Vägen kan kännas krokigare och ibland väldigt ensam. Men kanske är belöningen också något annat. Två människor som vet vem de är, vad de värdesätter och som väljer varandra med öppna ögon.

Kärlek handlar trots allt inte om hur gammal man är när man hittar den. Den handlar om att hitta någon som får en att känna sig hemma, accepterad och älskad.

Och kanske är det just därför den är värd att vänta på, även när vägen dit känns längre än man någonsin hade kunnat föreställa sig.

Kram.