Nicci

Hej fina ni 🩷

 

Har ni någon gång stannat upp och funderat över vilka människor som egentligen betyder mest i ert liv? Vilka som skulle stå kvar när livet inte längre är enkelt, när leendet inte riktigt når ögonen och när ni själva kanske inte ens vet hur ni ska hitta tillbaka till er glädje? Och vilka människor som ni en gång trodde skulle finnas där för alltid, men som av olika anledningar försvann längs vägen?

 

Livet är verkligen märkligt på det sättet. Vi möter människor av en anledning, ibland för en kort stund och ibland för en hel livstid. Vissa kommer in i våra liv och vänder upp och ner på precis allting. Några får oss att skratta tills magen gör ont, andra lär oss vad kärlek faktiskt innebär och vissa lär oss, på det kanske smärtsammaste sättet, vad vi aldrig mer ska acceptera. 

 

Och mitt bland all kärlek, vänskap, besvikelser och lärdomar försöker vi hitta vår egen väg. Vi drömmer, hoppas, längtar och försöker förstå vad det egentligen är som gör livet värt att leva.

 

För visst är det väl ändå det livet handlar om? Att våga känna, våga leva och våga tro på att det fortfarande finns fantastiska saker framför oss, även när vägen dit inte alltid är spikrak.

 

Åh, kärleken! Vilket fantastiskt, frustrerande, underbart och ibland fullständigt obegripligt ämne. 

 

Kärlek kan få den mest förnuftiga människan att bete sig som en tonåring. Plötsligt sitter man och ler åt ett meddelande, analyserar en punkt i ett sms som om det vore en akademisk avhandling och kommer på sig själv med att titta på mobilen för femtionde gången på tio minuter.

 

Har han svarat? Såg han mitt meddelande? Varför skrev han så? Vad menade han egentligen?

 

Och nej, jag tror inte att vi blir mindre tokiga av att vara vuxna. Vi blir bara bättre på att försöka dölja det!

 

Men bakom alla pirriga känslor, fjärilar i magen och romantiska fantasier finns något mycket viktigare. För mig handlar kärlek inte bara om attraktion, passion och den där magiska känslan när man träffar någon som får hela världen att stanna för en liten stund.

 

Det handlar om trygghet. Respekt. Ärlighet. Omtanke. Och framför allt om att vilja varandra väl, även de dagar då livet inte är särskilt romantiskt.

 

Jag tror på den sortens kärlek där man kan vara sig själv fullt ut. Där man inte behöver spela svår, låtsas vara ointresserad eller fundera på om man är för mycket eller för lite. Där man får skratta högt, gråta när man behöver, prata om sina drömmar och erkänna sina rädslor utan att känna sig dum.

 

Jag tror på kärlek där två människor väljer varandra, inte för att de är rädda för att vara ensamma, utan för att deras liv faktiskt blir lite finare tillsammans.

 

Där man kan ligga i soffan en helt vanlig tisdagskväll, äta något gott, se en dålig film och ändå känna att man befinner sig precis där man vill vara.

 

För ibland tror jag att vi komplicerar kärleken alldeles för mycket. Vi jagar spänning, bekräftelse och känslan av att vara eftertraktade, när det vi egentligen längtar efter kanske är någon som stannar kvar även när vardagen kommer.

 

Någon som frågar hur dagen har varit och faktiskt vill höra svaret. Någon som märker när vi är tysta på ett sätt som inte är typiskt oss. Någon som håller om oss lite extra när världen känns tung.

 

Och vet ni vad jag tycker är viktigt?

 

Att aldrig behöva övertala någon att älska oss.

 

Vi kan visa vem vi är, öppna våra hjärtan och ge någon en ärlig chans. Men vi ska inte behöva kämpa ensamma för att få en annan människa att vilja vara med oss.

 

Rätt kärlek ska inte innebära att vi aldrig behöver anstränga oss. Alla relationer kräver arbete. Men det ska vara ett gemensamt arbete, där båda vill förstå, utvecklas och hitta tillbaka till varandra när det blåser.

 

Jag vill hellre ha en kärlek som känns lugn i hjärtat än en som ständigt skapar kaos i huvudet. En kärlek där ord och handlingar går hand i hand.

 

Och kanske är det just där den verkliga romantiken finns. Inte i de perfekta ögonblicken, utan i att två människor fortsätter att välja varandra när livet är helt vanligt. 

 

Om kärlek kan få hjärtat att slå snabbare, kan vänskap få oss att känna att vi inte behöver bära hela livet på våra egna axlar.

 

En riktig vän behöver inte alltid ha de perfekta svaren. Ibland räcker det att personen lyssnar, låter oss prata färdigt och säger: ”Jag förstår att det där var jobbigt.

 

För mig är vänskap så mycket mer än att umgås när livet är roligt. Det är lätt att vara vän när alla mår bra, när det finns tid för middagar, skratt, utflykter och roliga planer.

 

Men vad händer när någon går igenom en tuff period? När livet inte blir som man tänkt sig, när orken försvinner eller när man inte längre är den där glada personen som alltid ställer upp?

 

Det är då vänskapen visar vad den faktiskt består av.

 

En sann vän behöver inte alltid kunna lösa våra problem. Hen kanske inte ens kan förändra situationen. Men hen kan finnas där, visa omtanke och påminna oss om att vi fortfarande betyder något. Genom ett sms, genom ett samtal, genom stt ta sig tid att ses.

 

Samtidigt har jag funderat mycket på hur vänskaper förändras genom livet.

 

Människor flyttar, bildar familj, byter jobb, får nya intressen och hamnar i olika livssituationer. Ibland glider man ifrån varandra utan att någon egentligen har gjort fel. Det som en gång var självklart blir plötsligt något man måste planera flera veckor i förväg.

 

Och det behöver inte betyda att vänskapen varit falsk. Ibland förändras livet bara.

 

Men jag tror också att vi behöver våga ställa oss frågan om vissa relationer verkligen ger oss något längre.

 

Ger vänskapen oss energi eller känner vi oss alltid lite mindre värda efteråt? Kan vi vara ärliga med varandra? Finns det plats för bådas känslor, eller handlar allt alltid om den ena personen?

 

Vänskap ska inte vara en tävling om vem som har det svårast, vem som lyckas bäst eller vem som får mest uppmärksamhet.

 

Vi ska kunna glädjas åt varandras framgångar utan att känna avund. Vi ska kunna stötta varandra utan att kräva något tillbaka i varje situation. Och vi ska kunna säga ifrån när något känns fel utan att vara livrädda för att hela relationen ska rasa.

 

Men det finns en enorm skillnad mellan att vara ärlig för att hjälpa någon och att använda sanningen som en ursäkt för att såra.

 

Jag tror att vi alla behöver människor som får oss att känna oss hemma, även när vi befinner oss långt hemifrån. Människor som känner vår historia men inte använder den emot oss.

 

Och kanske viktigast av allt, människor som låter oss växa utan att kräva att vi ska förbli exakt samma person som vi var när vi lärde känna varandra. 

 

Det finns få saker som gör så ont som att bli sviken av någon man verkligen litade på.

 

Att bli sårad av en främling är en sak. Men när det är en människa som känner oss, som vet vad vi har gått igenom och som har fått tillgång till våra innersta tankar och känslor, då känns det annorlunda.

 

För då handlar det inte bara om vad personen har gjort. Det handlar också om att hela vår bild av relationen plötsligt kan förändras.

 

Vi börjar kanske gå igenom gamla samtal i huvudet. Undrar om vi missade varningssignaler. Funderar på om personen någonsin menade det hen sa.

 

Var vår vänskap verkligen äkta? Betydde jag så lite? Hur kunde jag inte förstå?

 

Och ibland blir vi arga på oss själva för att vi litade på någon.

 

Men vet ni vad? Att ni litade på någon är inte automatiskt ett tecken på att ni var naiva. Det kan lika gärna betyda att ni vågade vara öppna, att ni trodde gott om en annan människa och att ni gick in i relationen med ärliga avsikter.

 

Det är inte fel att vilja tro gott om människor.

 

Däremot behöver vi lära oss att skilja mellan att vara en varm och förlåtande person och att acceptera beteenden som gång på gång skadar oss.

 

Vi kan förstå varför någon beter sig på ett visst sätt utan att ursäkta det. Vi kan känna medkänsla med en människa och ändå bestämma oss för att inte längre släppa in personen i våra liv.

 

Och vi kan förlåta någon utan att återuppta relationen.

 

Det sistnämnda tror jag är viktigt att prata mer om. För ibland framställs förlåtelse som om den automatiskt måste innebära en försoning, som om vi är skyldiga att ge människor en ny chans bara för att vi inte längre vill bära på ilska.

 

Men så behöver det inte vara.

 

Förlåtelse, om den kommer, kan vara något vi gör för vår egen skull. Ett sätt att sluta låta det som hände styra varje nytt möte, varje ny relation och varje tanke om framtiden.

 

Det betyder inte att vi måste glömma. Det betyder inte att det som hände var okej. Och det betyder definitivt inte att någon har rätt till en ny plats i våra liv.

 

Ibland är den största lärdomen att förstå att vi inte behöver få en ursäkt för att gå vidare.

 

Vi kanske aldrig får veta varför någon gjorde som den gjorde. Vi kanske aldrig får det där samtalet där allting förklaras på ett sätt som känns rimligt.

 

Och hur frustrerande det än är kan vi ändå välja att fortsätta leva.

 

Inte för att det som hände saknade betydelse, utan för att vårt liv fortfarande har betydelse.

 

Jag tror också att svek kan lära oss något om gränser. Om att vi inte måste vara tillgängliga för alla, hjälpa alla eller ge oändligt många chanser till människor som inte behandlar oss väl.

 

Att vara snäll innebär inte att vara gränslös.

 

Att vara kärleksfull innebär inte att acceptera allt.

 

Och att vara en god människa innebär definitivt inte att vi måste låta andra människor göra oss illa om och om igen.

 

Ibland behöver vi stänga en dörr, även när vi fortfarande önskar personen allt gott.

 

Inte av bitterhet. Utan av självrespekt. 

 

En av de svåraste sakerna efter att ha blivit sårad är kanske inte själva händelsen, utan rädslan för att det ska hända igen.

 

Vi blir försiktigare. Börjar hålla tillbaka. Tänker efter en extra gång innan vi berättar något personligt eller släpper någon nära.

 

Och det är förståeligt.

 

Men det finns en risk med att bygga murar runt hjärtat. De kan skydda oss från vissa besvikelser, men de kan också stänga ute människor som faktiskt hade kunnat ge oss något fint.

 

Tänk om vi efter ett svek bestämmer oss för att aldrig mer lita på någon? Då får den människa som sårade oss på sätt och vis fortsätta påverka våra liv, långt efter att relationen är över.

 

Tänk om vi efter en misslyckad kärlek bestämmer oss för att kärlek inte är något för oss? Då kanske vi går miste om möjligheten att möta någon som hade kunnat behandla oss precis så som vi alltid önskat.

 

Jag menar inte att vi ska kasta oss in i nya relationer eller ignorera vår magkänsla. Tvärtom. Vi får gärna vara mer eftertänksamma efter att ha lärt oss något.

 

Men det är skillnad mellan att vara försiktig och att vara rädd för att leva.

 

Vi kan lära oss att lita på människor gradvis. Vi kan låta handlingar väga tyngre än vackra ord. Vi kan behålla våra gränser och samtidigt våga vara öppna.

 

Och framför allt kan vi komma ihåg att alla människor inte är likadana.

 

Den som sårade oss får inte automatiskt definiera hur vi ser på alla som kommer efter.

 

Kanske är det också en del av att växa som människa, att förstå att vi inte kan kontrollera allt som händer oss, men att vi fortfarande kan påverka hur vi väljer att gå vidare.

 

Vi kan välja att bli klokare utan att bli kallare.

 

Starkare utan att bli hårdare.

 

Mer rädda om oss själva utan att sluta vara generösa med vår kärlek.

 

Det är en balans som inte alltid är enkel, men som jag tror är värd att sträva efter. 

 

Nu kommer vi till något som ligger mig varmt om hjärtat, drömmar!

 

Hur många gånger har vi inte tänkt att vi ska göra något senare? När vi har mer pengar, mer tid, bättre självförtroende eller när livet äntligen har lugnat ner sig?

 

Vi ska börja träna senare. Resa senare. Skriva den där boken senare. Våga säga vad vi känner senare. Byta riktning senare. Och kanske till och med våga satsa på kärleken senare.

 

Men tänk om det där perfekta tillfället aldrig kommer?

 

Livet har en märklig förmåga att alltid hitta något nytt att fylla kalendern med. Precis när vi tycker att vi har fått ordning på en sak dyker nästa utmaning upp.

 

Därför tror jag att vi behöver bli bättre på att faktiskt leva våra liv medan vi har dem.

 

Det behöver inte innebära att vi säger upp oss från jobbet, säljer allt vi äger och flyttar till en ö i Karibien. 

 

Nej, drömmar kan vara mycket mindre och samtidigt betyda precis lika mycket.

 

Det kan vara att våga börja med en ny hobby. Att skriva ett blogginlägg man verkligen brinner för. Att utbilda sig till något man alltid varit nyfiken på. Att resa ensam för första gången. Att börja dejta igen efter en lång period som singel. Att våga söka det där jobbet man tror att man inte är tillräckligt bra för.

 

Eller att äntligen göra något bara för sin egen skull, utan att behöva förklara för hela världen varför.

 

Vi är så ofta upptagna med att fundera på vad andra ska tycka. Kommer de att förstå? Kommer de att skratta? Kommer de att tycka att vi är löjliga som försöker?

 

Men vet ni vad jag tror?

 

Människor kommer att ha åsikter oavsett vad vi gör. Tro mig, jag har fått så mycket negativa åsikter om min frivililga bsrnlöshet..

 

Om vi följer våra drömmar kommer någon kanske att tycka att vi är orealistiska. Om vi låter bli kommer någon kanske att undra varför vi aldrig försökte.

 

Så varför inte åtminstone ge oss själva chansen?

 

Det är förstås viktigt att drömma med fötterna på jorden. Vi har ekonomi, ansvar och verkliga förutsättningar att ta hänsyn till. Alla drömmar kan inte uppfyllas precis som vi föreställer oss dem.

 

Men vi kan börja någonstans.

 

Ett litet steg i rätt riktning är fortfarande ett steg.

 

Och ibland upptäcker vi att drömmen förändras när vi själva förändras. Det som kändes livsviktigt för fem år sedan kanske inte längre är det vi längtar efter i dag. Det betyder inte att vi har misslyckats. Det betyder att vi har utvecklats.

 

Vi måste få lov att ändra oss. Vi måste få lov att vilja något annat än det vi en gång planerade.

 

Och vi måste få lov att vara stolta över våra framsteg, även när de ser obetydliga ut i andras ögon.

 

För det är faktiskt våra liv vi pratar om.

 

Inte någon annans.

 

Vi lever i en tid där vi ständigt får se glimtar av andra människors liv.

 

Perfekta semesterbilder, lyckliga par, nyrenoverade hem, framgångsrika karriärer, stora vänskapskretsar och människor som verkar ha förstått precis hur allting fungerar.

 

Det är lätt att börja jämföra.

 

Varför har alla andra hittat kärleken? Varför verkar alla andra veta vad de vill göra med sina liv? Varför har vissa så många vänner medan andra har ett mindre nätverk? Varför har någon annan redan uppnått sådant som jag fortfarande drömmer om?

 

Men vi måste komma ihåg att vi sällan ser hela bilden.

 

Vi ser bilderna från semestern, men inte nödvändigtvis problemen som fanns före och efter resan. Vi ser det lyckliga paret, men vet inte hur deras relation fungerar bakom stängda dörrar. Vi ser framgången, men kanske inte alla år av misslyckanden och tvivel som ledde fram till den.

 

Och framför allt vet vi inte vad som faktiskt gör en annan människa lycklig.

 

Någon vill ha villa, Volvo och två barn. Någon annan vill bo i en lägenhet mitt i stan, resa så mycket som möjligt och leva ett friare liv. En person drömmer om att gifta sig, medan en annan trivs alldeles utmärkt utan äktenskap.

 

Det finns inte ett enda rätt sätt att leva.

 

Vi måste inte följa samma tidsplan som våra vänner, syskon eller människor vi följer på sociala medier.

 

Vi måste inte ha uppnått allt vid en viss ålder.

 

Och vi behöver inte förklara våra livsval för människor som aldrig har behövt leva våra liv.

 

Kanske är det dags att sluta fråga oss varför vi inte har det som andra har och i stället fråga oss själva vad vi faktiskt längtar efter.

 

För det är där våra egna drömmar börjar.

 

Inte i jämförelsen, utan i ärligheten med oss själva. 

 

Vi kan lägga så mycket tid och energi på att finnas där för människor vi tycker om att vi ibland glömmer bort att fråga oss själva hur vi egentligen mår.

 

Vi vill inte göra någon besviken. Vi vill inte verka själviska. Vi vill vara den där pålitliga personen som alltid går att ringa, som lyssnar, hjälper till och försöker hitta lösningar.

 

Men vem finns där för oss när vi själva behöver stöd?

 

 

Att välja sig själv behöver inte innebära att man slutar bry sig om andra. Det kan helt enkelt betyda att man börjar ta sina egna behov på lika stort allvar som andras.

 

Att man tackar nej till en relation som inte känns bra.

 

Att man vågar lämna en vänskap där man ständigt känner sig utnyttjad och nedtryckt.

 

Att man söker ett nytt jobb eftersom det gamla inte längre känns rätt.

 

Att man vågar erkänna att man längtar efter kärlek, även om man har varit ensam länge.

 

Eller att man bestämmer sig för att göra något roligt trots att ingen annan har tid att följa med.

 

Vi får faktiskt leva våra liv även när alla andra är upptagna med sina.

 

Vi får gå på bio själva, resa själva, äta middag på restaurang själva och upptäcka nya saker på egen hand. Vi får njuta av vårt eget sällskap utan att behöva se det som ett misslyckande.

 

Och vi får längta efter någon att dela livet med utan att betrakta vårt nuvarande liv som ofullständigt.

 

Det är en viktig skillnad.

 

Vi kan vara lyckliga i vårt eget sällskap och samtidigt önska oss en partner. Vi kan uppskatta våra vänner och ändå vilja ha fler nära relationer. Vi kan vara tacksamma för det vi har och samtidigt drömma om något annat.

 

Tacksamhet och längtan kan faktiskt finnas sida vid sida.

 

Det ena behöver inte utesluta det andra. 

 

När jag tänker på livet slår det mig hur mycket våra relationer formar oss.

 

Vi minns kanske inte varje dag som passerar, men vi minns ofta hur en människa fick oss att känna.

 

Vi minns någon som trodde på oss när vi själva tvivlade. Någon som fick oss att skratta under en period då vi egentligen inte orkade. Någon som såg oss när vi kände oss osynliga.

 

Men vi minns också dem som fick oss att känna oss otillräckliga, dem som bröt våra förtroenden och dem som försvann när vi hade behövt dem som mest.

 

Både det fina och det smärtsamma kan bli en del av vår historia.

 

Men jag tror inte att vi ska låta de människor som behandlade oss illa få definiera vilka vi blir.

 

Vi kan välja att själva vara sådana människor som vi en gång hade behövt möta.

 

Vi kan vara den vän som hör av sig. Den partner som är ärlig. Den person som vågar säga förlåt när vi har gjort fel. Den människa som gläds åt andras framgångar utan att känna att någon annans lycka gör vårt eget liv mindre värdefullt.

 

För vi är inte bara mottagare av kärlek, vänskap och omtanke. Vi är också med och skapar det omkring oss.

 

Och ibland behöver vi faktiskt rannsaka oss själva.

 

Har vi själva varit den vän som inte hört av sig? Har vi tagit någon för given? Har vi varit så upptagna med våra egna problem att vi missat att någon annan behövde oss?

 

Ingen av oss är perfekt. Vi kommer att göra misstag, säga fel saker och ibland såra människor utan att det var vår avsikt.

 

Skillnaden ligger kanske i vad vi gör efteråt.

 

Kan vi erkänna våra misstag? Kan vi lyssna utan att genast gå i försvar? Kan vi be om ursäkt utan att lägga till ett ”men du då”?

 

Att ta ansvar för sina egna handlingar är också en form av kärlek.

 

Och kanske är det en av de finaste sakerna vi kan ge människorna omkring oss, att de får möta en person som försöker vara ärlig, omtänksam och villig att växa.

 

Inte en perfekt människa, utan en människa som bryr sig tillräckligt mycket för att försöka. 

 

Ibland kan vi bli så upptagna av det vi har förlorat att vi glömmer allt vi fortfarande kan få uppleva.

 

En kärlek som tog slut. En vänskap som förändrades. En dröm som inte blev verklighet. Ett kapitel i livet som vi önskar hade fått ett annat slut.

 

Det är naturligt att sörja sådant. Vi behöver inte låtsas att allt händer av en anledning eller att varje smärtsam erfarenhet automatiskt gör oss starkare.

 

Vissa saker gör bara ont.

 

Men vi kan så småningom börja öppna dörren för tanken att det fortfarande finns mer kvar.

 

Kanske väntar en vänskap som blir en av de viktigaste i ditt liv.

 

Kanske möter du någon som får dig att förstå att kärlek inte behöver vara komplicerad för att vara passionerad.

 

Kanske hittar du en dröm som du inte ens visste att du hade.

 

Kanske upptäcker du att du trivs bättre med ditt liv när du slutar försöka passa in i andras förväntningar.

 

Eller kanske kommer du en dag att se tillbaka på den period som kändes så tung och inse att du faktiskt tog dig igenom den, steg för steg.

 

Vi vet inte vad framtiden har att erbjuda. Det är både skrämmande och fantastiskt.

 

Men vi behöver inte ha alla svar i dag.

 

Vi behöver inte veta exakt vem vi kommer att vara om fem år, vem vi kommer att älska eller vilka drömmar som kommer att förändras på vägen.

 

Vi behöver bara våga fortsätta vara nyfikna på livet.

 

Våga möta nya människor.

 

Våga säga vad vi känner.

 

Våga lämna det som inte längre är bra för oss.

 

Och våga tro att vi fortfarande har rätt att längta efter något fint, oavsett vad vi har varit med om tidigare.

 

För livet är inte färdigt bara för att ett kapitel har tagit slut.

 

Ibland är det först när en dörr stängs som vi börjar upptäcka vilka andra vägar som faktiskt finns. 

 

Om jag skulle sammanfatta allt det här i några få ord skulle det vara: Älska uppriktigt, vårda dina vänskaper, lär dig av dina svek och våga följa dina drömmar.

 

Var rädd om de människor som får dig att känna dig trygg, uppskattad och fri att vara dig själv.

 

Ta inte dina nära och kära för givna. Berätta för dem att de betyder något. Skicka det där meddelandet. Ring det där samtalet. Ge den där kramen lite extra tid.

 

Men glöm inte bort dig själv på vägen.

 

Du behöver inte stanna i en relation bara för att ni har en lång historia tillsammans. Du behöver inte acceptera dåligt bemötande bara för att du är rädd för ensamhet. Du behöver inte ge upp dina drömmar för att andra människor inte förstår dem.

 

Och du behöver inte skämmas för att du fortfarande hoppas på kärlek, vänskap, glädje och nya äventyr, även om livet har gett dig anledning att bli försiktig.

 

Vi har alla vår egen historia. Vi har olika förutsättningar, olika erfarenheter och olika saker som får våra hjärtan att slå lite extra.

 

Det viktiga är inte att våra liv ser likadana ut.

 

Det viktiga är att vi försöker leva dem på ett sätt som känns sant för oss själva.

 

Jag vill tro att vi kan bli äldre utan att förlora vår förmåga att bli förälskade. Att vi kan bli klokare utan att bli cyniska. Att vi kan bli svikna utan att förlora vår tro på vänskap. Och att vi kan möta motgångar utan att helt sluta drömma.

 

Jag vill tro att det alltid finns något nytt att upptäcka, något nytt att lära sig och någon ny anledning att känna tacksamhet.

 

Och framför allt vill jag tro att vi aldrig blir för gamla för att börja om.

 

 

Livet är för kort för att bara försöka bli accepterad av alla andra. Våga vara dig själv, våga välja det som gör dig lycklig och våga tro på dina drömmar.

 

Kram.