Nicci

Hej fina ni 💜

 

Vad gör den här singeltjejen en lördagskväll då? Jo, sitter hemma i myskläder, raggsockor på fötterna, godiset framdukat och en serie rullandes på datorn. Och vet ni vad? Jag tycker faktiskt att det är ganska så underbart.

 

Det finns något väldigt mysigt i de där helt odramatiska lördagskvällarna. Ingen stress, inga måsten, inget ”vad ska vi göra ikväll?”, ingen tid att passa. Bara jag, soffan, en serie, lite godis och datorn framför mig medan jag sitter och bloggar. Det är nästan lite meditativt på något sätt.

 

Albert blev hämtad av min bror och hans tjej tidigare ikväll eftersom de ville ta kvällspromenaden med honom. Hur gulligt är inte det? Jag tycker verkligen att det är så himla fint att han har så många människor omkring sig som tycker om honom och vill vara en del av hans liv.

 

Min ena bror och Albert har dessutom ett helt otroligt band. De är verkligen bästa kompisar. Det är så tydligt att Albert älskar honom och blir alldeles lycklig när han kommer. Och min bror älskar honom minst lika mycket tillbaka. Det är så fint att se den där relationen växa fram, för hundar känner verkligen av vilka människor som tycker om dem på riktigt.

 

Så nu sitter jag här hemma alldeles ensam igen. Eller ja, ensam och ensam, jag har ju hela mitt lilla liv här hemma omkring mig. Och just ikväll känner jag faktiskt bara en sådan enorm tacksamhet.

 

Tacksamhet över mitt hem.

Tacksamhet över mina vänner.

Tacksamhet över min familj.

Tacksamhet över Albert.

Tacksamhet över att få sitta här en helt vanlig lördagskväll och faktiskt känna mig lycklig.

 

Det är så lätt att fastna i allt man inte har. Särskilt när man är singel. Man kan lätt börja tänka på det där man saknar. En partner att dela lördagskvällarna med. Någon som ligger bredvid i soffan. Någon att laga middag tillsammans med, gå promenader med, vakna bredvid på söndagsmorgonen.

Och visst, jag hade absolut kunnat tänka mig att ha någon att dela allt det där med. Jag är ju en riktig liten romantiker. Men samtidigt försöker jag verkligen bli bättre på att se allt jag faktiskt har.

 

För livet behöver inte vara perfekt för att vara fint.

Och just nu är mitt liv väldigt fint.

 

Tidigare idag var jag iväg på en hälsomässa tillsammans med några vänner. Det var faktiskt riktigt trevligt! Det blev dessutom en tipspromenad, vilket gjorde det hela ännu roligare. Jag älskar verkligen när något sådant spontant dyker upp och man får tävla lite och samtidigt bara ha kul tillsammans. 

 

Efteråt kände jag dock ganska snabbt att jag ville hem.

Ni vet den känslan?

 

När man har varit social och haft det trevligt men sedan bara längtar efter att komma hem, dra på sig mjukiskläderna och landa i soffan. Precis så kände jag idag.

Så jag gick hem, gjorde det mysigt, plockade lite hemma och sedan har jag egentligen inte gjort särskilt mycket alls. Och det var precis det jag behövde.

 

Jag tror faktiskt att jag har blivit mycket bättre på att uppskatta de där lugna dagarna. Förr kunde jag nästan känna att jag ”borde” göra någonting hela tiden. Men ibland är det bästa man kan göra att inte göra någonting alls.

 

Bara vara.

Krypa ner under en filt.

Äta alldeles för mycket godis. 

Titta på en serie.

Blogga lite.

Kanske scrolla runt på mobilen.

Och bara njuta av att ingen behöver något av en just där och då.

Och nu när jag sitter här och skriver känner jag nästan hur hela kroppen går ner i varv.

 

Det har varit en så fin vecka med Albert också. 

I morgon är det dags för hussevecka igen och då börjar min vecka, fokus på mig. Den är faktiskt ganska så fullbokad, så jag vet redan nu att dagarna kommer att springa iväg. Det är nästan lite komiskt hur snabbt veckorna går. Man hinner knappt säga måndag innan det plötsligt är fredag igen.

Men den här veckan med Albert har varit helt otrolig.

Vi har verkligen hunnit göra massa kul tillsammans. Promenader, små äventyr, utflykter och bara de där vardagliga stunderna som egentligen betyder allra mest. Jag älskar att ha honom här hemma. Han ger en sådan energi till hela hemmet.

 

Det är något speciellt med att ha en hund.

 

Man kan ha haft världens tråkigaste dag, men sedan kommer man hem och möts av en överlycklig hund som tycker att man är den mest fantastiska människan på hela jorden. 

Och promenaderna! Jag kommer på mig själv med att uppskatta dem mer och mer. Att bara gå ut, få frisk luft, upptäcka nya platser och ha Albert bredvid mig. Han älskar ju dessutom att utforska nya miljöer, så han kan verkligen få mig att gå lite längre än jag kanske hade gjort annars.

Det blir så mycket vardagsliv på något sätt.

Och jag älskar det.

 

I morgon lämnar jag alltså över honom till husse igen och även om jag vet att han kommer ha det jättebra så kommer det kännas tomt här hemma. Det gör det alltid. Man vänjer sig så snabbt vid att ha en stor fyrbent följeslagare runt sig.

Men jag vet också att min vecka nu kommer att vara full av annat och innan jag vet ordet av är det måndag igen och snart är det min tur att få hem honom igen. 

 

Det är lite så livet ser ut just nu. Varannan vecka med världens finaste Albert och varannan vecka lite mer tid för mig själv, jobb, vänner, hemmet och allt annat som hör livet till.

Och kanske är det just därför jag uppskattar de här veckorna med honom så mycket.

Man hinner sakna varandra.

Och när han sedan kommer tillbaka genom dörren är det som om han aldrig varit borta. 

 

Ikväll sitter jag alltså här i mina raggsockor och myskläder och känner mig faktiskt väldigt lycklig. Det är ingen spektakulär lördagskväll. Ingen fest. Ingen romantisk middag. Inga stora planer.

 

Bara en helt vanlig kväll.

 

Men kanske är det just de vanliga kvällarna som är livet?

De där små stunderna som man inte tänker så mycket på när de händer, men som man senare kommer att minnas och tänka tillbaka på med värme.

 

Jag har så många gånger tänkt att livet ska börja sen.

 

När jag träffar någon.

När jag flyttar till större.

När jag har gjort det där.

När jag gått ner de där kilona.

När allt är mer ordnat.

När jag känner mig piggare.

När livet ser ut på ett annat sätt.

Men tänk om livet redan pågår?

Tänk om det här är livet.

 

Den här lördagskvällen. Godispåsen bredvid mig. Serien på tv:n. Datorn i knät. Ett varmt hem. En familj som älskar mig. Vänner som finns där. En hund som betyder hela världen för mig. Och möjligheten att faktiskt sitta här och känna, fan vad fint jag har det ändå.

 

Och ja, jag hoppas fortfarande på kärleken. Det gör jag. Jag hoppas fortfarande att det någon gång ska dyka upp någon som känns sådär självklar. Någon att dela både de stora och små sakerna med. Någon att skratta med, resa med, laga middag med och som tycker att jag är världens bästa person även när jag går runt hemma i raggsockor och äter godis till middag. 

 

Men jag tänker inte pausa livet medan jag väntar.

Jag vill leva nu.

Skratta nu.

Uppleva saker nu.

Älska mina människor nu.

Njuta av Albert nu.

Göra mitt hem mysigt nu.

Sitta i soffan en lördagskväll och känna mig nöjd nu.

 

För livet är faktiskt alldeles för kort för att hela tiden vänta på nästa kapitel.

 

Kanske är det här kapitlet ganska fint precis som det är.

 

Och jag känner bara...

Tack livet. ❤️

Tack för människorna jag har omkring mig.

Tack för alla skratt.

Tack för alla små äventyr.

Tack för mitt hem.

Tack för min familj.

Tack för mina vänner.

Tack för Albert.

Och tack för alla de där helt vanliga dagarna som egentligen inte är så vanliga alls när man stannar upp och verkligen känner efter.

Ibland behöver man inte mer än så.

En lördagskväll hemma.

Och ett hjärta som är varmt. ❤️

 

Hoppas ni har en alldeles underbar lördagskväll, fina ni. Vad ni än gör, festar, myser hemma, är med familjen, träffar vänner eller precis som jag sitter i soffan och äter godis, hoppas jag att ni tar en liten stund och faktiskt känner efter hur mycket fint ni har omkring er.

 

För ibland finns lyckan precis där framför oss.

Man måste bara stanna upp och se den. 

Tack livet. ❤️

 

Kram.