Nicci - august 2021

Årsdagen av olyckan ..

Jag har inte orkat att blogga förrän nu, mellan varven av tårar, känslor och en tung saknad. I dag är det årsdagen av min mammas död, en död som jag och min familj tvingades att göra när vi var tvugna att stänga av respiratorn och låta dig dö, det fanns inget val och mitt hjärta slets itu. 4 dagar innan var du livs levande, du pussade mig glatt på kinden för att en timme senare halka så illa i en trappa att du aldrig återfick medvetandet och hamnade i koma. Mitt hjärta gick itu när jag såg dig längst ner i trappan medan ambulanspersonalen gjorde allt i sin makt för att rädda dig. Där och då förstod jag att man inte ska ta livet för givet eller dina nära och kära, för på en sekund kan hela ens liv förändras och man kan förlora människor som står dig närmast, min mamma stod mig närmast, hon fick 55 år på jorden. Jag var med dig till ditt sista andetag fast dagarna på sjukhuset var det värsta jag har upplevt, den maktlöshet man känner när man bara vill skaka om en person och väcka den.

Jag går sönder inifrån om och om igen en dag som denna, det känns som att jag kvävs och klumpen i magen är enorm. Det var inte förrän min mamma dog som jag lärde känna mig själv, jag menar på riktigt, på ett helt nytt plan som jag aldrig tidigare känt mig. Jag lärde mig att bli min bästa vän och älska mig själv. Även fast man har människor runt sig som visar i både handling och ord att de är där för en så går det inte att ersätta den känslan av ensamhet man känner när man plötsligt förlorar någon, jag tog för givet att hon hade många år kvar av sitt liv, hon var ju ung men olyckan drabbade henne, den kan drabba vem som helst, när som helst.

Tiden är det viktigaste man har, tid och kärlek och den ska man inte slösa bort utan leva här och nu med godhet, glädje och kärlek, att göra sitt liv till det bästa och att ta vara på varenda sekund. Jag blir rent ut sagt förbannad på folk som slösar på andras liv, gör andra illa på ett eller annat sätt. Att slösa på en annan människas tid är bland de värsta man kan göra.

Men nu ska inte detta inlägg handla om sådana människor..

I dag är det som sagt årsdagen, det blåser även i dag som det gjorde för fem år sedan, en vind av varma kramar som fyller mig med en styrka.

Jag minns så väl år 2013 när hela familjen var i Thailand, denna gång åkte vi till Koh Lanta och bodde precis vid Klong Niin stranden som för övrigt var det bästa stället jag varit på i Thailand, mamma och jag gick längst den folktomma stranden, vid vattenbrynet och pratade om livet, när vi vände om sa hon till mig, älskade dotter du borde skriva en bok om ditt liv, du har så mycket kunskap och så att dela med dig av och du är så duktig på att skriva, lova mig att skriva en bok. Jag log men jag lovade aldrig att jag skulle det. Men nu gör jag det, dag in och dag ut sitter jag med laptopen i knät och skriver, men det blir inte en bok om mig själv, jag är bara en liten del i den, utan bokens huvudroll är min mamma. Jag skriver en bok om min mamma, före, under och efter olyckan. Jag hoppas att den kommer att publiceras och väntar med iver till den dagen jag får hedra min älskade mamma på mitt sätt.