Nicci

På ett ögonblick kom en våg av total saknad och samma känslor som den kvällen när jag pratar med dom på centralintensiven och de säger att mamma inte kommer att klara sig. Att vi blir tvugna att stänga av hennes livuppehållande maskiner. Och låta henne somna in. Allt gick så fort. För fort. På en sekund. 

Jag kunde inte hejda tårarna och var tvungen att gråta ut i fem minuter för det kändes som att jag skulle explodera, gå sönder. I miljoner bitar. Jag vill bara kunna ringa henne. Tänk om hon hade svarat då, få höra hennes röst.

Tänk om jag bara skulle få kunna krama om henne. En sista gång. Bara en enda. Det var länge sedan nu. Ett fall, en sorg, en evig saknad. Efter henne. 

Döden och speciellt att lämna eller bli lämnad är sällan något folk vill prata om. Människor vill leva på som om man kommer att leva för evigt. Att människorna i ens liv finns där för evigt. Det finns ett sen. Bara köra på. Ta allt för givet. Livet. Människorna. Tiden...

Min största lärdom när jag förlorade min mamma plötsligt i en olycka var att aldrig ta någonting för givet. Att vara här och nu. Närvarande och tacksam. Att aldrig skiljas osams med någon man älskar. Och ge massor med kärlek, vara snäll, både mot andra men även mot sig själv. Och att förstå att livet inte är för alltid, och att man en dag skiljs åt. För gott. Så därför, värdesätt livet, människorna och tiden 💜

Kramas och lev ett kärleksfullt liv. 

Nu ska jag torka mina tårar, ställa mig i en lång varm dusch och fixa mig inför ett kvällspass på jobbet. Kram på er!