En perfekt aw och singelevent đŸ«Ł

Hej fina ni! 
 
NÀr klockan visade nÀstan halv tio i morse fick jag mig en liten chock.
 
NÀr sov jag sÄ hÀr lÀnge sist?
 
Jag som nÀstan aldrig sover lÀnge. Jag Àr verkligen en sÄdan person som kan vakna tidigt Àven om jag Àr ledig, som gÀrna kommer upp ur sÀngen och börjar dagen. Och det Àr inte ens för att jag mÄste. Min kropp verkar helt enkelt ha bestÀmt sig för att morgnar Àr till för att vara vaken. Haha.
Men i morse sov jag alltsÄ till nÀstan halv tio.
Och det var faktiskt sÄ otroligt skönt.
 
Det roliga Àr att jag inte ens kom hem sÀrskilt sent frÄn AW:n igÄr. Strax efter 22.00 lÄg jag med huvudet pÄ kudden och somnade nÀstan pÄ en gÄng. Med ett leende pÄ lÀpparna.
Ni vet den dÀr kÀnslan nÀr man haft en kvÀll som verkligen fyllt pÄ energin? NÀr man kommer hem, tar av sig skorna, tvÀttar bort sminket, kryper ner under tÀcket och kÀnner:
”Gud vad fint livet kan vara.”
Precis sÄ kÀndes det.
 
Och kanske var det dÀrför jag sov sÄ gott.
Jag Ă€lskar verkligen att fixa AWn❀
 
Är det nĂ„got jag verkligen brinner för sĂ„ Ă€r det just sĂ„dant hĂ€r.
Att samla mÀnniskor.
Att skapa gemenskap.
Att fÄ mÀnniskor att skratta tillsammans.
Att göra nÄgot som kanske egentligen Àr ganska enkelt,Àta middag, ta nÄgot att dricka, prata och umgÄs, men som kan betyda sÄ otroligt mycket mer Àn man först tror.
 
För mig handlar en AW inte bara om att gÄ ut och Àta med sina kollegor.
Det handlar om relationer.
Vi spenderar sÄ enormt mycket av vÄra liv pÄ vÄra arbetsplatser. Vi trÀffar vÄra kollegor nÀstan varje dag. Man delar stressiga dagar, roliga dagar, trötta dagar, smÄ kaos, interna skÀmt, jobbiga situationer och alla de dÀr smÄ ögonblicken som bara mÀnniskor pÄ samma arbetsplats förstÄr.
 
Men det Àr nÄgot helt annat nÀr man fÄr trÀffa varandra utanför jobbet.
NÀr arbetsklÀderna Àr av.
NÀr ingen behöver prata om arbetsuppgifter.
NĂ€r man kan sitta ner och bara vara.
DÄ lÀr man kÀnna personen bakom kollegan.
Och det tycker jag Àr sÄ himla fint.
För plötsligt upptÀcker man kanske att personen man alltid jobbar bredvid har exakt samma humor som man sjÀlv. Eller att nÄgon man inte pratat sÄ mycket med faktiskt Àr otroligt rolig. Eller att den dÀr kollegan som man bara sett i stressiga situationer Àr en helt fantastisk person nÀr man fÄr lÀra kÀnna henne eller honom i ett annat sammanhang.
 
Och det Àr precis det jag tycker att gemenskap handlar om.
 
Kollegor kan faktiskt bli vÀnner!
Jag tror verkligen pÄ att arbetsplatser dÀr mÀnniskor trivs tillsammans ocksÄ blir bÀttre arbetsplatser.
Det betyder inte att alla mÄste vara bÀsta vÀnner.
Absolut inte...
 
Men jag tror att det gör enorm skillnad att kÀnna att man hör ihop. Att man kan skratta tillsammans. Att man bryr sig om varandra. Att man kÀnner trygghet och vÀrme nÀr man kommer till jobbet.
Och ibland hÀnder nÄgot vÀldigt fint pÄ vÀgen.
Kollegor blir vÀnner.
Det Àr faktiskt en av de saker jag tycker allra mest om.
För tÀnk vilken stor del av livet vi delar med vÄra kollegor. DÄ kÀnns det ganska hÀrligt om det ocksÄ finns skratt, vÀnskap och fina minnen dÀr.
Och jag tycker faktiskt att det kan göra nÄgot med hela kÀnslan kring jobbet.
 
Man fÄr ett litet pirr nÀr man ska gÄ dit.
Man ser fram emot att trÀffa mÀnniskorna.
Man har nÄgon att skratta med.
NÄgon som förstÄr exakt vad man menar nÀr man berÀttar om en situation frÄn arbetsdagen.
NÄgon som kanske skickar ett meddelande efter jobbet och frÄgar hur det gick.
Det Àr guld vÀrt.
 
Och gÄrdagens kvÀll var precis en sÄdan kvÀll
Vi kunde sitta ute nÀstan hela kvÀllen och njuta av sensommaren.
Jag Àlskar verkligen de hÀr kvÀllarna.
Ni vet nÀr sommaren börjar gÄ mot sitt slut, men man fortfarande kan sitta ute? NÀr luften Àr lite svalare, kvÀllarna blir mörkare lite tidigare och man börjar ana hösten nÄgonstans lÄngt dÀr framme.
Men just nu vill jag hÄlla kvar sommaren lite till.
SÄ vi satt dÀr ute, Ät en magisk hamburgare, pratade, skrattade och bara njöt.
 
Ett stort gÀng mÀnniskor runt samma bord.
Olika personligheter.
Olika liv.
Olika historier.
Men tillsammans.
Och jag satt faktiskt dÀr och tÀnkte pÄ hur fint det Àr.
Att fÄ vara en del av ett sammanhang.
Att fÄ skratta sÄ mycket att man nÀstan fÄr ont i magen.
Att kunna prata om allt och ingenting.
Att fÄ lÀmna jobbet bakom sig för en stund och bara umgÄs.
Det behövs verkligen.
 
Vid ungefÀr 21-tiden började det dÀremot bli lite kyligt, sÄ dÄ drog vi tjejer vidare.
Och ja

Det var vĂ€l dĂ€r kvĂ€llen tog en liten annan riktning. 😂
 
Vi började köra ”Jag har aldrig”.
Och ja

Det kanske var ett ganska dÄligt beslut.
Eller ett vÀldigt bra beslut.
Det beror lite pÄ hur man ser det. Hahaha.
Det blev en hel del frÄgor.
En del vÀldigt djupa.
En del vÀldigt ovÀntade.
Och en del som kanske fick oss att titta pÄ varandra och sÀga:
”VA?! Har du?!?”
Och sedan bröt hela bordet ut i skratt.
Det Ă€r sĂ„ otroligt roligt nĂ€r man kommer till den dĂ€r punkten dĂ€r man börjar slĂ€ppa garden lite. NĂ€r man inte lĂ€ngre sitter och funderar pĂ„ vad man ”borde” sĂ€ga utan bara pratar.
Vi skrattade massor.
Och vissa saker som sades dÀr

stannar dÀr.
Hahaha.
Jag sÀger inte mer Àn sÄ.
Det som hĂ€nder pĂ„ en tjejkvĂ€ll, stannar pĂ„ tjejkvĂ€llen. 😉
Men jag kan sÀga sÄ mycket som att jag gick hem med ett stort leende.
Och jag Àr sÄ tacksam för den hÀr kvÀllen.
Tack för en helt magisk AW mina fina kollegor. Vad jag tycker om er! ❀
 
Det hÀr Àr verkligen sÄdant jag brinner för.
Att skapa en bra sammanhÄllning.
Att skapa gemenskap.
Att mÀnniskor ska kÀnna sig sedda, inkluderade och uppskattade.
För ibland behövs det faktiskt inte sÄ mycket.
En middag.
En kvÀll.
Lite skratt.
Och tid tillsammans.
Men effekten kan bli sÄ mycket större.
 
Och sĂ„ var det det dĂ€r med kĂ€rleken
 ❀
Jag nÀmnde ju för ett tag sedan att jag kanske hÄller pÄ att vÀnda ett kapitel.
Hahaha.
Eller ja

Vi fÄr vÀl se.
Men jag tror faktiskt att jag börjar komma till en punkt dÀr jag kÀnner att jag vill göra ett riktigt försök.
Inte ett halvhjÀrtat försök.
Inte ”jag kanske gĂ„r ut nĂ„gon gĂ„ng”.
Inte ”vi fĂ„r se om jag rĂ„kar trĂ€ffa nĂ„gon”.
Utan faktiskt försöka.
För sanningen Àr ju ganska enkel...
Man trÀffar inte nÄgon genom att sitta hemma.
Och ja, jag Àlskar att vara hemma.
Jag Àlskar mina kvÀllar.
Jag kan absolut njuta av att krypa upp i soffan, tÀnda ljus, sÀtta pÄ en serie och bara vara. Jag behöver inte nÄgon annan för att mitt liv ska kÀnnas komplett.
Och kanske Àr det just det som gör att det hÀr kÀnns annorlunda nu.
Jag Àr inte ute efter nÄgon för att rÀdda mig frÄn ensamhet.
Jag vill hitta nÄgon för att dela mitt redan fina liv med.
Det Àr en ganska stor skillnad.
Jag har ju faktiskt varit singel lÀnge
Efter flera Är som singel har jag lÀrt kÀnna mig sjÀlv pÄ ett helt annat sÀtt.
Jag vet vem jag Àr.
Jag vet vad jag tycker om.
Jag vet vad jag inte accepterar.
Jag vet vad jag behöver.
Och framför allt vet jag att jag trivs med mitt eget liv.
Det betyder ocksÄ att jag inte vill slÀppa in vem som helst bara för att kunna sÀga att jag har en relation.
Jag vill inte ha en relation för relationens skull.
Jag vill ha honom.
Han med stort H.
Och ja, jag vet.
Mina krav gör det inte direkt enklare. 😂
Men samtidigt tÀnker jag att det Àr bÀttre att vÀnta pÄ nÄgot som faktiskt kÀnns rÀtt Àn att gÄ in i nÄgot bara för att slippa vara singel.
Jag vill kÀnna pirret.
Jag vill lÀngta efter nÄgon.
Jag vill kÀnna mig trygg.
Jag vill kunna skratta tillsammans.
Jag vill kunna prata om allt.
Jag vill ha den dÀr sjÀlvklara kÀnslan.
Och jag vill framför allt kÀnna...
”Dig vill jag ha i mitt liv.”
Inte:
”Du duger vĂ€l.”
Det Àr tvÄ helt olika saker.
SĂ„ nu ska jag göra nĂ„got jag aldrig trodde att jag skulle göra

Om nÄgra veckor har nÄgra av mina bÀsta vÀnner helt enkelt tvingat mig att gÄ pÄ ett singelevent.
 
Hahaha.
 
Jag tror att de har tröttnat lite pÄ att höra mig sÀga att jag vill trÀffa nÄgon samtidigt som jag gör ungefÀr noll för att faktiskt öka chanserna.
Och Àrligt?
De har kanske en poÀng.
SÄ jag och en tjejkompis, som ocksÄ Àr singel, ska faktiskt gÄ dit tillsammans.
Vi kÀnner inte direkt massor av singlar omkring oss, sÄ varför inte?
Vad har jag egentligen att förlora?
Jag kan gÄ dit.
Jag kan vara mig sjÀlv.
Jag kan prata med mÀnniskor.
Skratta.
LÀra kÀnna nÄgon.
Och kanske trÀffar jag ingen alls.
DĂ„ har jag Ă„tminstone testat.
Men tÀnk om jag faktiskt trÀffar nÄgon?
TÀnk om det finns en person dÀr som jag aldrig hade trÀffat om jag bara hade fortsatt leva exakt som jag gjort?
Det Àr ÀndÄ en ganska hÀftig tanke.
För jag vet ju att de finns
Fantastiska killar finns.
Det har jag ju sjÀlv upplevt.
Jag har trÀffat mÀn som fÄtt mig att kÀnna saker. Som fÄtt mig att skratta. Som fÄtt hjÀrtat att slÄ lite snabbare.
SÄ problemet Àr inte att det inte finns bra mÀn.
Problemet Àr kanske snarare:
Var hittar man dem?
Och hur trÀffar man nÄgon nÀr man inte vill leva sitt liv pÄ dejtingappar?
Jag har ju aldrig varit sÀrskilt förtjust i tanken pÄ att sitta och swipa mig fram till kÀrleken.
Jag vill trÀffa en mÀnniska.
Inte en profil.
Jag vill se hur nÄgon skrattar.
Hur han pratar.
Hur han behandlar andra mÀnniskor.
Hur han Àr nÀr han inte försöker imponera.
Jag vill kÀnna energin.
För ibland kan man prata med nÄgon i fem minuter och kÀnna mer Àn man gör efter tvÄ veckors skrivande.
Och ibland kan nÄgon vara helt perfekt pÄ papper men ÀndÄ inte vÀcka nÄgonting alls.
Det Àr det jag tror att jag saknar.
Det dÀr riktiga mötet.
Och nu ska jag alltsÄ ge det en chans.
PĂ„ riktigt.
Kanske Àr det dags
Jag tror att jag Àr redo.
Inte för att jag behöver nÄgon.
Utan för att jag faktiskt vill ha nÄgon.
Det Àr en vÀldigt stor skillnad.
Jag har byggt upp ett liv som jag tycker om. Jag har mitt hem, mitt jobb, mina vÀnner, min familj, mina intressen och alla smÄ saker i vardagen som gör mig lycklig.
Jag kan gÄ ut pÄ en lÄng promenad och njuta.
Jag kan Äka ivÀg och resa.
Jag kan Àta middag med en vÀn.
Jag kan ha en hel kvÀll hemma och mÄ hur bra som helst.
Men nÄgonstans finns ÀndÄ den dÀr lilla lÀngtan.
 
Efter att ha nÄgon att komma hem till.
NÄgon som frÄgar hur dagen varit.
NÄgon att dela en spontan söndagsfrukost med.
NĂ„gon att skicka ett ”god natt” till.
NĂ„gon att planera en resa med.
NÄgon att skratta med Ät nÄgot fullstÀndigt idiotiskt som ingen annan skulle förstÄ.
NÄgon att hÄlla handen med.
NÄgon att krypa nÀra nÀr hösten kommer.
Och ja

Den dÀr kramen.
Den saknar jag.
Kanske mer Àn jag ibland vill erkÀnna.
SÄ nu tÀnker jag faktiskt slÀppa lite pÄ min bekvÀmlighet och kliva utanför den.
GÄ pÄ singeleventet.
Prata med mÀnniskor.
VĂ„ga vara lite modig.
Och framför allt – vara öppen för att nĂ„got faktiskt kan hĂ€nda.
Jag lovar ingenting.
Jag har ingen aning om vad som kommer hÀnda.
Jag kanske kommer hem och sÀger:
”Aldrig mer!”
Hahaha.
Eller sÄ kanske jag sitter hÀr om nÄgra mÄnader och berÀttar en helt annan historia.
Vem vet?
Det Àr faktiskt det fina.
Vi vet aldrig vilket litet beslut som kan förÀndra nÄgonting stort.
SÄ kanske Àr det hÀr början pÄ ett nytt kapitel.
Eller sÄ blir det bara en rolig kvÀll med min tjejkompis, lite skratt och nÄgra nya bekantskaper.
Oavsett vilket tÀnker jag gÄ dit.
För jag vill Ätminstone kunna sÀga att jag försökte.
Och kanske

Bara kanske

finns han dÀr nÄgonstans.
Han med stort H. 
 
Kram.
 
 
 
 
AllmÀnt | | Kommentera |
Upp