Åldersnojan igen, kärlek och mitt 20 åriga jag
I går hade jag en sådan där dag som landar mjukt i hjärtat. En dag som inte bara går förbi, utan verkligen känns. Jag började morgonen med en långpromenad tillsammans med en nära tjejkompis som just nu är mammaledig. Det var så fint, att bara få mötas i lugnet, andas in höstluften som doftade blöta löv och friskhet, prata om livet, skratta, dela små tankar och stora drömmar. I min vardag umgås jag mest med kollegor inom vården, där skiftjobben gör att man sällan får ihop tider med vänner utanför jobbet. Så just den här promenaden kändes lite som balsam för själen.
Vi planerade en tjejmiddag som vi ska ha med några gemensamma tjejkompisar, pratade om allt mellan himmel och jord, och avslutade vår förmiddag med sushi och misosoppa. Jag minns hur den varma soppan värmde mina kalla händer, hur stillheten runt omkring kändes som ett lugnt andetag mitt i livets tempo.
Sen var det dags att byta om, ta på sig arbetskläderna och kliva in i en annan värld, min andra värld. För även om det är jobb, så är det också mitt kall. Att få arbeta med människor, ta hand om, finnas där. Jag kan ibland stanna upp mitt i en stressig kväll på jobbet och tänka, tänk att jag får göra det här. Att det jag en gång bara drömde om, nu är min verklighet. Över tio år i vården har format mig. Gjort mig ännu mer ödmjuk, ännu mer tacksam och ännu mer stark, men också mer medveten om hur skört livet faktiskt är.
Kvällen blev fin, varm och fylld av de där små stunderna man bär med sig hem. I dag är jag ledig. Dagen började i skogen, den plats där jag alltid hittar hem. Albert fick springa fritt bland löven, och jag kände hur stillheten fyllde varje andetag. Det finns något läkande i att bara stå där, höra vinden susa genom träden, känna hur jorden luktar av höst.
Efteråt satt jag med en kopp med ananasjuice och jobbmejl som måste iväg, och nu har vi krupit upp i soffan. En film rullar i bakgrunden, men mest sitter jag här med tankarna. Tankar om livet, kärleken, och om den där känslan som ibland smyger sig på, åldersnojan.
Det handlar egentligen inte om att bli äldre. Det handlar om allt runt omkring, det man trodde man skulle ha hittat vid det här laget, men som fortfarande känns lite utom räckhåll. När man hamnar i situationer man inte trivs med. När människor slösar på ens tid, medvetet. När man gång på gång försöker tro på kärleken igen, men hjärtat tvekar av svek, när man blivit lurad.
Jag har alltid velat tro på det goda. På att det finns människor som menar det de säger. Män som är ärliga, lojala, som faktiskt värdesätter hjärtat framför allt annat. Men ibland gör livet en trött. Jag blir ledsen när jag märker hur svårt det blivit att våga lita på någon fullt ut. Att våga öppna hjärtat utan att samtidigt förbereda sig på att kanske bli sårad igen. Ändå finns det där hoppet. Det där envisa lilla hoppet som vägrar ge upp. För varje gång jag ser någon annan hitta rätt, tjejer som gått igenom svek, tårar, ensamhet och som idag lever med någon som älskar dem på riktigt, då väcks det där inom mig igen. Hoppet om att det kanske, en dag, händer mig också.
Kärlek är som en bergochdalbana mellan hopp och rädsla. Man vill våga kasta sig ut, men man vet också hur hårt det kan göra att falla.
Och sen finns det något som jag vet gör min väg lite smalare. Mitt eget val, att inte vilja ha barn. En frivillig barnlöshet som jag valt med hela mitt hjärta. Jag har fått höra så mycket om det, som om mitt värde som kvinna sitter i moderskapet. Men jag känner innerst inne att det här valet är rätt för mig. Men det gör det svårare. För de flesta män jag möter vill ha barn, eller redan har barn. Och där står jag, och undrar, finns det någon där ute som tänker som jag? Som vill leva livet fullt ut, men utan barn? Som vill bygga något annat, något starkt, fritt och kärleksfullt, bara vi två? Finns du där ute någonstans?
Jag tror att min åldersnoja inte handlar om siffran i sig. Jag älskar faktiskt att vara 30+. Jag älskar tryggheten i den jag blivit. Jag är inte längre den där förvirrade 20-åringen som famlade efter svar, som inte visste vem hon var, vad hon ville, vart hon var på väg. Jag har vuxit. Jag har format mitt liv, hittat min plats, mitt hem, mitt lugn. Men om jag fick prata med mitt yngre jag, 20-åriga Nicci, skulle jag vilja lägga en hand på hennes axel och säga:
Flytta hemifrån själv. Skapa ditt eget liv innan du delar det med någon annan. Lär känna dig själv i ensamheten. Våga stå stadigt på egna ben. För herregud vad jag har vuxit som person.
Jag flyttade hemifrån med ett ex när vi var 22 år, vi lärde oss vuxenlivet tillsammans, köpte bostadsrätt, byggde något. Men jag önskar att jag hade fått uppleva ensamheten i att bo själv, den där stillheten där man bara har sig själv att luta sig mot. För den lär en något djupt, självrespekt, styrka och frihet. Man lär verkligen känna sig själv.
Och nu, med åren, känner jag hur mycket jag värdesätter just det. Livet som särbo lockar. Att leva tillsammans men ändå ha sitt eget. Att inte stressa fram nästa steg för att det "ska vara så". Kärlek ska inte handla om att dela hyra, utan om att dela hjärta.
Så om jag fick ge ett sista råd till 20-åriga mig:
Bygg ditt eget liv först. Jobb, hem, trygghet, inre ro. Låt kärleken komma när du står stadigt, när du inte behöver den för att känna dig hel, utan bara vill ha den för att du har plats över i hjärtat.
För jag tror att det är då, just då, kärleken hittar en. När man slutat leta, men börjat leva.
Och kanske, någonstans där ute, går han omkring just nu, min framtida trygghet, min lugna punkt. Och kanske tänker han samma sak. Att han inte letar, men ändå hoppas.
Nu ska jag fokusera på filmen och sedan möta upp en bästa vän för en långpromenad och massa catch up.
Kram.
