Nicci

Jag hoppas att ni har det bra i den frostiga kylan som tagit oss i famnen. Det är något alldeles särskilt med just november och december, eller hur? Den där krispiga luften som biter tag i kinderna, och samtidigt väcker något varmt och mjukt i hjärtat. En sorts förväntan. Ett tyst, nästan magiskt pirr. Som om världen rör sig lite långsammare, och vi får tid att känna efter.

Min vecka har startat på bästa sätt. Det är mattevecka med min älskade pudel, vilket betyder mycket tid ute i naturen, långa kyliga promenader där andetagen blir små moln i luften. 

Det har också blivit lunch med min bästis, såna där stunder då man sitter länge, pratar om livet, skrattar åt allt och inget, och låter hjärtat få tömma sig i lugn och ro, dela alla livets stunder, sorg som glädje. Deeptalk som lägger sig som mjuka filtar över själen. Kvällar med mina fantastiska kollegor, människor som får mig att känna mig trygg, sedd och uppskattad på ett sätt som är så ovärderligt.

Och i går, efter jobbet, tog jag och Albert en långpromenad tillsammans med en kollega, en hel timme fylld av tjejsnack, skratt, förtroenden och den där känslan av att livet faktiskt är ganska fint. Det är märkligt hur mycket som får plats i en enda promenad.

I dag är vi lediga. Dagen började tidigt, med ännu en lång promenad i den bitande morgonluften innan ja hade tid hos min psykolog. Det är något så helande med att få lägga orden där de hör hemma och låta saker falla på plats. På eftermiddagen blev det ytterligare en långpromenad, denna gång i sällskap av en tjejkompis. Mer prat, mer skratt, mer hjärta. Över 1,5 mil har benen burit mig i dag och allt avslutades på bästa sätt med sushi och nu en lugn kväll framför en serie. Mjuk filt, tända ljus, bara jag och Albert.

Och så var det ju det där dejtingprogrammet som hörde av sig. Jag har tänkt mycket på det. Vridit och vänt lite. Och landat i att jag inte vill vara med. Kanske är det ett misstag att tacka nej. Eller så är det ett litet steg i rätt riktning. Kanske finns det en mening som ännu inte visat sig.

Men jag känner att jag inte har bråttom. Inte alls. Jag är inte ute i världen för att leta efter kärlek med panik i blicken. Jag gör ingenting aktivt för att hitta den. Snarare tvärtom, jag stänger till och med några dörrar just nu. Men det känns rätt. För jag vet, någonstans i djupet av mig själv, att kärleken hittar mig när tiden är inne. Om det så tar flera år.

Jag vill inte bara "hitta någon". Jag är inte den tjejen. Jag vill hitta honom. Han med ett stort H. Den där nästan omöjliga sortens människa som man inte bara snubblar över. Någon äkta. Någon som det klickar med i hjärtat, själen och skrattet.

Och jag har inte bråttom längre, för livet i sig är så rikt just nu. Jag har de där vännerna som får mig att skratta tills magen krampar, de vännerna jag kan berätta allt för, sårbarheten, som lyssnar och som ger så mycket kärlek, kollegor som känns som små trygga ljuspunkter, och alla de där magiska kramarna, middagarna, luncherna och promenaderna som fyller min vardag med värme. Jag är lyckligt omgiven av människor med stora hjärtan. Och det gör mig så otroligt tacksam. ❤️🙏

Självklart är jag redo för kärlek när den väl korsar min väg. Jag längtar ju också efter de där långa djupa samtalen, mysiga kyssarna som känns i hela kroppen, att få skeda någon tills världen försvinner, hålla handen, små gulliga ord, pirriga dejter och allt det där som hör till när man är riktigt, riktigt kär.

Han kommer. Jag känner det. Och han är värd att vänta på. Så, så, så värd det.

Och när han står där framför mig, då kommer jag vara redo att älska stort, varmt och innerligt.

Tills dess, fortsätter jag leva mitt liv precis så här, närvarande, tacksam, omgiven av fina människor och med hjärtat öppet.

Kram.