Nicci

Hej fina ni.

Ända sedan vår aw för flera månader sedan har jag gått och suktat efter hamburgaren “Börje” på Brödernas. Alltså ni vet när man äter något och det liksom etsar sig fast i minnet? Exakt så var det. Och igår var det äntligen dags igen, ingen aw, utan bara med några tjejkompisar. Jag beställer alltid "Börje" på mitt sätt, utan rödlök och bacon, men med extra ost (för ost kan man väl aldrig få för mycket av?). Den är helt sinnessjukt god. Saftig, smakrik och precis sådär perfekt. Det slutade med att jag åt två stycken. Noll ånger. Bara total matlycka. Och fem timmar tjejsnack. 

Och just den där kvällen blev ännu en sån kväll jag älskar. Ett av mina absolut största intressen i livet är tjejkvällar. Att samlas, äta något riktigt gott, sitta kvar i timmar och bara prata. Om allt. Ytliga saker och djupa saker. Relationer, jobb, drömmar, rädslor, framtid. Att få dela det som skaver och det som glittrar. Att få lyssna. Att få skratta så man får ont i magen. Att bara mysa med mina otroliga tjejer. Det är livskvalitet för mig.

Jag läste senast idag i gruppen “Heja livet” om en tjej som kände sig ensam och hur svårt det är att få nya vänner i vuxen ålder. Och det där berörde mig. För även om jag idag känner mig rik på vänskap, så förstår jag verkligen känslan. Det är inte lika självklart längre. I skolan placeras man i samma klass. På fritidsaktiviteter träffas man automatiskt. Som vuxen måste man liksom… skapa det själv.

Jag är en person som hellre har få, men otroligt nära vänner. Jag vill inte ha ytliga bekantskaper som man träffar en gång per år och kallar “vän”. Jag vill ha det där tjejgänget som blir som familj. De man hör av sig till nästan varje dag. De man träffar varje vecka. De som vet exakt hur man fungerar. Som hör på ens röst om något är fel. Få personer,  men med ett band som är starkare än det mesta.

En av mina bästa vänner träffade jag när jag var 16 år. Vi hamnade i samma klass på gymnasiet och klickade direkt. Och sedan dess har vi hängt ihop. Det är något fint med de där vänskaperna som växer upp tillsammans med en. Som har sett alla versioner av en själv.

Men hur träffar man vänner i vuxen ålder?

Ibland genom gemensamma vänner. Ibland genom en partner. En av mina bästa vänner lärde jag faktiskt känna genom ett ex. När vi var tillsammans umgicks vi mycket med ett annat par, resor, middagar, traditioner. Och bara för att en relation tar slut betyder det inte att alla relationer måste göra det. Hon var hans vän från början, men idag, åtta år senare, är hon en av mina närmaste. Och det är jag så tacksam för.

Sen har vi jobbet. Alltså herregud. Att få känna pirr över att gå till jobbet för att man vet att man får träffa fantastiska kollegor, wow. Vissa av dem har med tiden blivit mer än kollegor. De har blivit bästa vänner. Jag brukar anordna aw några gånger per år, där vi går ut och äter och umgås utanför jobbet. Det stärker inte bara arbetsrelationerna, det skapar riktiga band. Vänskaper som lever även utanför jobbet och awn.

Och vet ni? Jag har till och med hittat vänskap i en hundrastgård. Min hund blev kompis med en annan hund, och vi ägare började prata. Och plötsligt stod man där och hade fått en ny vän. Det är lite fint ändå, hur livet kan överraska en.

Så kanske är det egentligen inte omöjligt att hitta fantastiska människor i vuxen ålder. Kanske handlar det mer om att våga vara öppen. Våga prata. Våga ställa frågor. Våga bjuda in. Våga visa intresse. För det är ju i kommunikationen allt börjar. Det är där banden skapas. I dialogen. I nyfikenheten. I att någon faktiskt lyssnar, på riktigt.

Jag kan dock känna igen ensamhetskänslan, fast när det kommer till dejting. Där kan jag känna mig “ensam” på ett annat sätt. Och då tänker jag samma sak, hur ska någon veta att jag finns, om jag själv inte vågar öppna dörren? Om jag inte vågar låta någon lära känna mig? Det gäller ju både vänskap och kärlek.

Men vad är det egentligen som gör att man klickar med vissa personer? Man behöver inte vara identiska. Man kan vara ganska olika och ändå uppstår ett otroligt starkt band. Är det samtalen? Är det energin? Är det att man känner sig trygg? Sedd? Förstådd?

Varför finns det människor man träffar och det bara säger klick,  och andra som är hur fantastiska som helst, men där det ändå inte händer något särskilt? Samma sak med kärlek. Det finns så många fina, bra, roliga killar. Men bara en handfull som väcker det där speciella. Den där känslan som inte går att tvinga fram.

Kanske är det just det som är så vackert. Att vi inte klickar med alla. Att de där banden är sällsynta. Att de kräver något ömsesidigt. Något som uppstår i mellanrummet mellan två människor.

Och kanske är det därför jag älskar mina tjejkvällar så mycket. För de är ett bevis på att de där banden finns. Att de går att hitta. Att de går att bygga. Och att de, när man väl hittat dem, är värda allt.

Varför slutar alltid mina blogginlägg i djupa frågor, haha? Men jag gillar det. Livet är ju ändå relationer. Vänskap. Kärlek. Samtal långt in på natten. Och kanske, en och annan perfekt hamburgare med extra ost. Mums. 

Kram.