Nicci

Hej fina ni!

Nu var det ett tag sedan vi hördes. Och jag tror inte det handlar om brist på vilja, utan mer om att tiden bara… rinner Iväg. Veckorna glider in i varandra och livet går lite på autopilot just nu. Ni vet hur det kan vara. Man vaknar, tar morgonen i sin egen takt, lunchar med vänner, jobbar, och varannan vecka blir det långpromenader när jag har Albert. Sen börjar allt om igen. Samma rytm, samma mönster, vecka efter vecka.

Det är inget dåligt liv. Tvärtom. Det är tryggt, lugnt och ganska fint. Men det är kanske inte heller det mest spännande att skriva om hela tiden. Det blir lätt lite same same, och jag vill ju att det jag delar här ska kännas levande, äkta och meningsfullt, både för er och för mig.

Och det är väl där jag fastnar lite just nu. För jag älskar att skriva om djupare saker. Tankar som ligger och skaver, känslor som inte alltid har ett tydligt namn, livet mellan raderna. Men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska sätta ord på. Det är som att allt finns där, men i ett enda stort virrvarr.
Så jag vänder mig till er, vad vill ni läsa om? Vad vill ni att jag ska våga skriva om mer? Relationer, ensamhet, frivillig barnlöshet, förändring, vardag, drömmar, rädslor, livskriser eller livsro? Jag vill verkligen hitta tillbaka till det där skrivandet som känns i magen.

Egentligen har jag tusen saker på min to do-lista i dag. Sådant som borde göras. Men i dag får det faktiskt vänta. I dag blir det soffan, godispåsen och ett ordentligt seriemaraton. Punkt. Efter en jobbkväll i går och en väldigt social förmiddag i dag, fyra timmar av djupa samtal med min bror, så är jag helt slut på ett bra sätt.

Vi pratade om allt och inget, om livet, framtiden och om hur viktigt det är att skapa saker att se fram emot. Vi planerar till och med att införa Thanksgiving i år, och att bli bättre på att ha middagar och samlas mer under 2026. Bara sådana där enkla, mysiga saker som gör vardagen rikare. Det känns så fint att ha något att längta till, något att planera, något som bryter autopiloten lite.

Och kanske är det just det jag behöver just nu. Fler små ljuspunkter. Mer närvaro. Mer värme. Mindre krav. Jag har ju en förmåga att ställa de där sjukt höga kraven på mig själv hela tiden. 

Önskar er en fin lördag. Kram