Nicci

Oj, vilka otroliga dagar jag har haft på jobbet. Kroppen är trött på det där härliga sättet, träningsvärk i både ben och mage, inte bara av allt fysiskt arbete utan också av alla skratt, samtal och stunder av närvaro med mina fantastiska kollegor och boende. Det är sådana dagar som verkligen påminner mig om varför jag älskar mitt jobb så mycket. När man går hem med ett leende, trots tröttheten, då vet man att man har haft fina dagar.

I går fick jag äntligen hem mitt bustroll igen. Vi har bytt lite dagar nu under jul och nyår, så det kändes extra mysigt att få börja en ny mattevecka tillsammans. Det är något alldeles speciellt med att öppna dörren och mötas av den där blicken, svansen som går på högvarv och känslan av att allt blir komplett igen.

I morse började vi dagen med en mils promenad på Söder. Vi hade nästan hela Söder för oss själva, och alltså, hur magiskt är det inte att få se världen sakta vakna till liv? Tystnaden, de tomma gatorna, ljuset som smyger sig fram och luften som känns så där krispig och lugn. Albert fick springa av sig ordentligt och busa i hundrastgården i Tanto, full av glädje och energi. Efter nästan fyra timmar utomhus åkte vi hem igen, och Albert somnade gott på bussen, helt nöjd och slutkörd. Det är verkligen de små stunderna som betyder allra mest.

Helgen är helt oplanerad, och det känns så otroligt skönt. Inga måsten, inga tider att passa,  bara en massa, massa mys. 

Mitt hjärta fylldes verkligen till bredden i går när jag fick så fina kommentarer om min hund. Jag tackade från hela mitt hjärta, och då sa personen: "Det värmer i mitt hjärta att få se på Albert." Alltså… herregud. Så mycket kärlek han fick i går. Albert är otrolig på att lyssna in sin omgivning, läsa människor och skapa en värme, trygghet och stabilitet omkring sig. Han har alltid varit sådan. Jag får ofta frågan om hur vi har uppfostrat honom, och mycket handlar om att jag från början visste vilken sorts liv jag ville leva med min hund, att han ska fungera överallt, i alla miljöer och sammanhang. Men samtidigt är han också så trygg och stabil i sig själv. Han bara är, så enkel, så självklar, och han har alltid varit det. Jag är så otroligt stolt över min storpudel.

Nu har jag precis satt på en tvätt, plockat och städat lite här hemma och krupit upp i soffan under en filt för att titta på en serie. Ett lugn har lagt sig i kroppen, och jag känner mig så tacksam för allt just nu. Jag önskar er alla en riktigt fin lördag.

Kram.