Table for ONE och att våga leva ditt drömliv 🩷
Hej fina ni 🤎
Vet ni vad jag tror är en av de viktigaste, men också mest spännande sakerna med livet? Att aldrig sluta utvecklas. Att inte bli så bekväm i det man redan känner till att man glömmer bort hur mycket som faktiskt finns där ute och väntar på att få upplevas. Att våga vara nyfiken, att våga förändra riktning, att våga göra sådant som kanske inte alls känns självklart från början. Att ibland kliva rakt ut i det okända, utan att veta exakt vad man kommer att möta, men med en känsla av att det finns någonting där som väntar på just en själv.
Jag tror att vi människor växer allra mest i de stunder då vi inte riktigt har alla svar. När vi hamnar i nya miljöer, möter människor som tänker annorlunda än vi själva, ser platser vi aldrig tidigare sett och får uppleva sådant som inte går att planera fram hemma vid köksbordet. Det är någonting med att bryta vardagen, lämna det invanda för en stund och få se livet ur ett annat perspektiv. Plötsligt blir man påmind om att världen är så mycket större än den lilla del av den som vi vanligtvis rör oss i.
Och just det där är någonting jag älskar.
Jag älskar kontrasterna i livet. Att ena gången befinna mig mitt i en storstad i världen där det är människor överallt, ljud, rörelse, restauranger, shopping, vackra byggnader och ett tempo som aldrig riktigt tycks stanna. För att nästa gång befinna mig på en liten grekisk ö där dagarna flyter ihop, där man inte har någon särskild tid att passa, där man vaknar när man vaknar, går till poolen, äter någonting gott och låter dagen bli precis som den blir. Jag älskar att få uppleva både det där pulserande och det där stillsamma. Äventyr och trygghet. Det planerade och det spontana. Att få känna att livet kan vara så många olika saker, och att man inte behöver välja bara en enda väg.
Mina resor har på många sätt varit en av de största anledningarna till att jag utvecklats som människa. Inte bara för att jag har fått se fantastiska platser, utan för att jag har fått se mig själv i situationer där jag kanske inte riktigt visste hur jag skulle reagera. Det är lätt att tro att man känner sig själv när man befinner sig i sin vardag, där allt är bekant, där man vet hur saker fungerar, där man har sina rutiner, sina människor och sin trygghet. Men det är när man kommer bort som man ibland upptäcker helt nya sidor av sig själv.
Man upptäcker vad man faktiskt klarar av. Hur mycket mod man har, även när man inte känner sig särskilt modig. Hur man löser problem när man inte kan ringa någon och få hjälp direkt. Hur man vågar fråga, hur man vågar gå vilse, hur man vågar göra fel och hur man faktiskt klarar sig alldeles utmärkt ändå.
Och det är sådant jag önskar att fler människor skulle få uppleva.
Nu när mina syskon börjar bli vuxna har jag märkt hur ofta jag pratar om just det här. Jag tjatar om att de ska ut och se världen, att de ska våga göra saker, att de inte ska fastna i någonting som gör livet mindre än vad det behöver vara. Att de ska vara rädda om sig själva, tänka efter, ta hand om sina pengar, inte hamna i skuld, inte röka, inte ta droger, dricka med måtta och framför allt inte göra saker bara för att alla andra gör det.
Jag vet, jag kan vara en riktig storasyster ibland. Haha.
Men bakom allt det där tjatet finns det så mycket kärlek. En önskan om att de ska få ett fint liv. Att de ska slippa sådant som kan förstöra, begränsa eller göra det svårare för dem längre fram. Jag vill att de ska förstå att man inte behöver följa med strömmen, att man får välja bort sådant som inte känns bra och att man aldrig behöver bevisa någonting för någon annan.
Men jag vill också att de ska förstå att livet inte bara handlar om att vara försiktig.
Det handlar också om att våga.
Att inte tacka nej till en resa för att man är lite nervös. Att inte låta rädsla bestämma allt. Att inte skjuta upp sina drömmar tills man tror att man har den perfekta ekonomin, den perfekta tiden, det perfekta sällskapet eller den perfekta livssituationen. För ibland kommer de där perfekta förutsättningarna aldrig. Ibland måste man bara bestämma sig för att göra någonting som man längtat efter, planera klokt, spara ihop pengar och faktiskt åka.
Jag vill att de ska skapa minnen som de kan bära med sig resten av livet. Jag vill att de ska stå på en plats någonstans i världen och känna den där känslan av att wow, jag är verkligen här. Att de ska få upptäcka platser som tar andan ur dem, äta mat de aldrig tidigare smakat, skratta med människor de aldrig tidigare träffat och komma hem med historier som de kommer berätta om om och om igen.
För det finns så mycket mer än det vi ser genom våra fönster varje dag.
En av de resor som verkligen utmanade mig var Tanzania.
Det är en sådan resa som fortfarande finns kvar i mig, inte bara som bilder i telefonen eller minnen av platser, utan som en känsla. En känsla av att jag faktiskt gjorde någonting som var långt utanför det vanliga. Att jag befann mig i en helt annan del av världen, i en miljö som skiljde sig så mycket från min egen, och att jag fick se, uppleva och känna sådant som jag aldrig hade kunnat föreställa mig fullt ut innan jag åkte.
Det finns någonting speciellt med resor som gör en lite nervös innan man åker. När man sitter hemma och tänker på allt som kan hända, allt man inte vet, allt som är nytt. Man kanske googlar lite för mycket, försöker föreställa sig hur dagarna kommer att se ut och undrar om man verkligen kommer känna sig bekväm i allting.
Men sedan står man där.
Och plötsligt är det inte längre tankar. Det är verklighet.
Man ser landskapet med sina egna ögon, hör ljuden omkring sig, känner värmen, möter människorna och inser att det där som kändes så stort och främmande hemma faktiskt har blivit en del av ens eget liv. Man har inte bara läst om det, tittat på bilder eller hört någon annan berätta. Man har varit där.
Det är en känsla jag tycker är svår att beskriva för någon som aldrig upplevt den. Det är som att världen öppnar en liten dörr och man får kliva in i någonting som tidigare bara varit en tanke.
Och när man kommer hem igen har någonting förändrats. Kanske inte alltid någonting som syns utåt. Man har fortfarande samma lägenhet, samma jobb, samma vardag och samma rutin. Men någonstans inuti har man fått med sig någonting nytt. En erfarenhet. Ett perspektiv. En påminnelse om att man faktiskt vågade.
Sedan har vi de där resorna som inte riktigt följer någon plan.
Öluffen i Grekland är nog ett av de bästa exemplen på det. Att åka runt i veckor, att inte behöva ha allting bestämt från början, att låta en ö bli nästa destination och att ibland välja en plats som man egentligen inte vet särskilt mycket om.
Det är något jag verkligen tycker om med att resa. Att man ibland kan släppa lite på kontrollen.
Vi är så vana vid att planera våra liv. Vi ska veta vad vi gör nästa vecka, nästa månad, nästa år. Vi ska ha koll på tider, bokningar, ekonomi, arbete och allt annat som hör vardagen till. Och självklart är det viktigt att ha struktur, men det finns också en frihet i att inte veta exakt vad som väntar.
Att kanske sitta på en restaurang någon kväll och höra någon prata om en ö man aldrig ens övervägt. Att titta på kartan, bli lite nyfiken och plötsligt bestämma sig för att dit ska jag åka.
Så var det med Ios, en ö jag kanske aldrig hade tänkt på att besöka annars.
Jag åkte dit off season, och det blev någonting alldeles särskilt. Det var inte den där bilden av Grekland som alla kanske tänker på med fullt av människor, fest, höga ljud och ett tempo som aldrig riktigt stannar. Det var en annan sida. En lugnare sida.
Och det är nästan lite fascinerande hur en plats man inte hade några särskilda förväntningar på kan bli en plats man tycker så mycket om.
Kanske är det just därför jag tycker att man ska våga lämna lite utrymme för det oväntade när man reser. Man behöver inte alltid ha en lista med de tio mest sevärda platserna, boka varje restaurang eller bestämma exakt vad man ska göra varje dag. Ibland är det de där timmarna som inte var planerade som blir de allra finaste.
En promenad som blev längre än tänkt.
En strand man råkade hitta.
En middag som slutade med att man satt kvar långt efter att man egentligen hade ätit klart.
En plats där man plötsligt känner att man inte vill gå därifrån.
Det är sådant som inte går att boka.
Och så har vi den där resan som jag kanske aldrig trodde att jag skulle göra.
Att resa ensam.
Ni vet hur mycket jag tycker om kärlek. Hur romantisk jag är, hur mycket jag tycker om att se människor vara kära, hur jag kan bli alldeles varm av att se ett par hålla handen, skratta tillsammans eller bara titta på varandra på det där sättet som säger mer än tusen ord. Jag tycker om romantik, närhet, två människor som väljer varandra och den där känslan av att få dela livet med någon.
Kanske är det just därför det känns lite ironiskt att en av de finaste resorna jag gjort var en resa där jag åkte helt ensam.
Santorini.
En plats som nästan känns skapad för kärlek. Vita hus, blå kupoler, smala gränder, små restauranger med utsikt över havet, solnedgångar som får människor att stanna upp mitt i samtal och bara titta. Överallt finns par. Människor som reser dit tillsammans, som firar något, som skapar minnen, som kanske har drömt om att få stå just där i flera år.
Och så kom jag dit själv.
Jag ska erkänna att det fanns en hel del nervositet innan jag åkte. Jag är inte den där personen som alltid tycker att det är enkelt att bara kasta sig in i nya situationer. Jag kan vara blyg, fundera lite för mycket och ibland behöva samla mod innan jag gör någonting som känns utanför min trygghetszon. Och att åka ensam till en plats där jag inte känner någon, dessutom med min engelska som jag absolut inte skulle beskriva som någon styrka, var faktiskt en utmaning.
Men vet ni vad?
Jag hade inget val. Jag var där, och jag var tvungen att prata engelska.
Haha.
Det är ganska fascinerande hur man plötsligt kan hitta förmågor hos sig själv när man inte har någon annan möjlighet. Hur man står där, försöker formulera sig, kanske säger något lite fel, kanske inte hittar ordet man söker, men ändå lyckas. Och efter ett tag slutar man tänka så mycket på det. Man bara gör.
Det som först känns läskigt börjar kännas naturligt.
Jag spenderade dagarna med att utforska. Jag gick runt i gränderna, tittade på husen, fotograferade, satte mig på olika platser och läste böcker i timmar. Jag kunde gå och äta när jag ville, stanna där jag ville, ta en annan väg hem och ändra mina planer utan att behöva fråga någon annan.
Det fanns ingen stress.
Ingen kompromiss.
Ingen som väntade på att jag skulle bli klar.
Bara jag, min kamera, mina böcker, mina tankar och Santorini.
Och det var någonting väldigt fint med det.
Jag tror att många människor är rädda för att resa ensamma för att de föreställer sig att det måste vara ensamt. Att det innebär att man sitter på restauranger och känner sig utanför, att man inte har någon att prata med, att man måste göra allting själv och att det kanske blir tråkigt.
Men för mig blev det någonting helt annat.
Det blev en frihet.
En frihet att faktiskt få vara i mitt eget sällskap utan att behöva fylla varje tystnad. Att få upptäcka att jag tycker om att vara med mig själv. Att jag kan sitta på en strand i flera timmar och bara tänka. Att jag kan gå genom en stad utan att känna att jag måste prata hela tiden. Att jag kan vara omgiven av människor och ändå känna mig fullständigt tillfreds.
Det var som om jag fick lära känna mig själv på ett annat sätt.
Och det är en känsla jag önskar att fler vågade ge sig själva.
Det kanske mest oväntade med den resan var alla människor jag mötte.
Jag som älskar att fotografera, och som tycker så mycket om kärlek, hamnade plötsligt i situationer där jag fick fotografera människor på deras drömresa tillsammans. Ett tjugotal människor, par som ville ha bilder på sig själva, sina minnen, sin resa och den där speciella känslan som Santorini faktiskt kan ge.
Och där stod jag.
En tjej som hade åkt dit ensam, som egentligen inte kände sig särskilt säker på sin engelska, och som plötsligt skulle kommunicera med människor från andra delar av världen, hjälpa dem att få fina bilder och få dem att känna sig bekväma framför kameran.
Det är sådana stunder som får mig att tänka på hur mycket vi egentligen kan om vi bara vågar.
Hade någon sagt till mig hemma att jag skulle åka ensam till Santorini, gå runt och fotografera människor, prata engelska med främlingar och spendera flera dagar helt på egen hand (10 dagar), hade jag nog tänkt att nej, det där är inte riktigt jag.
Men det var jag.
Och det är kanske det finaste med att utmana sig själv. Man upptäcker att man inte alltid behöver vara den person man trodde att man var. Man kan vara blyg och ändå våga. Man kan vara nervös och ändå göra det. Man kan vara osäker och ändå klara sig alldeles utmärkt.
Mod är inte alltid att känna sig stark och självsäker.
Ibland är mod att ha skakiga händer, en klump i magen och ändå gå fram.
Ibland är mod att säga hej.
Ibland är mod att beställa mat på ett språk man inte känner sig bekväm med.
Ibland är mod att boka en resa för en person, trots att man egentligen önskar att man hade någon att åka med.
Och ibland är mod att inse att man faktiskt inte behöver vänta på någon annan för att få uppleva sina drömmar.
Table for ONE.
Under den resan tog jag mig också till Mykonos.
Jag minns känslan av att få upptäcka, att bara leva i stunden, att inte behöva tänka på någonting annat än var jag befann mig just då. Att se nya platser, promenera, sitta vid havet och låta dagarna få ta den tid de tog.
På kvällarna kunde jag sitta vid väderkvarnarna vid stranden, alldeles själv.
Och jag log.
Det är en sådan där känsla som jag fortfarande kan bli varm av när jag tänker tillbaka på den. Att sitta där, se människor röra sig omkring, höra havet och känna att jag inte behövde göra någonting mer just då. Jag behövde inte vara på väg någonstans. Jag behövde inte ha någon plan. Jag behövde inte sakna någonting för att stunden skulle vara fin.
Jag var bara där.
Jag tror att vi ibland underskattar hur mycket sådana stunder betyder. Vi väntar på de stora händelserna, på att livet ska förändras, på att någonting ska hända som gör oss lyckliga. Men ibland är det just de små, nästan obetydliga ögonblicken som blir de vi minns allra tydligast.
Jag tror att det är lätt att fastna i tanken på att livet ska börja senare.
När man har träffat någon.
När man har mer pengar.
När man har bytt jobb.
När man har gått ner i vikt.
När man har fått ordning på allt.
När man känner sig mer självsäker.
När man inte längre är rädd.
När man har någon att åka med.
Men tänk om livet redan pågår?
Tänk om det är just nu, mitt i allt det där som inte är perfekt, som vi faktiskt har möjlighet att skapa de finaste minnena?
Jag säger inte att man ska kasta sig in i allt utan att tänka. Tvärtom. Jag tycker att man ska vara klok, ta hand om sig, ha koll på sin ekonomi, tänka på sin trygghet och göra genomtänkta val. Men jag tror inte att man ska låta livet bli en lång väntan på att allting ska kännas helt rätt.
För ibland måste man våga innan man känner sig redo.
Ibland behöver man boka den där resan.
Ibland behöver man säga ja till någonting man är nyfiken på.
Ibland behöver man säga nej till någonting som inte känns rätt, även om alla andra säger ja.
Och ibland behöver man bara bestämma sig för att det inte längre är andras förväntningar som ska styra ens liv.
Det är så lätt att titta på andra människor och tänka att deras sätt att leva är det rätta. Att man måste ha ett visst liv vid en viss ålder. Att man borde vara på en viss plats, ha vissa saker, göra vissa val. Men livet ser så olika ut för oss alla, och det finns ingen mall som passar alla.
Det finns inget facit.
Det finns bara ditt liv.
Och det är faktiskt ganska fantastiskt att tänka på.
Jag tycker att vi borde prata mer om att skapa ett liv som passar oss själva, i stället för att försöka skapa ett liv som ser bra ut för andra.
Vad gör dig lycklig?
Vad får dig att känna dig levande?
Vad längtar du efter när du ligger i sängen på kvällen?
Vilka platser drömmer du om att se?
Vad skulle du göra om du inte var rädd för att misslyckas, om du inte oroade dig för vad andra skulle tycka eller om du inte hela tiden jämförde ditt liv med någon annans?
Det är frågor som jag tror att vi behöver ställa oss själva ibland.
För det är så lätt att glömma bort sina egna drömmar. Att bli så upptagen av arbete, vardag, måsten och allt som ska hinnas med att man nästan slutar tänka på vad man själv vill. Och plötsligt har dagarna blivit månader, månaderna år, och det där man alltid velat göra ligger fortfarande kvar någonstans i tankarna.
Jag vill inte leva så.
Jag vill fortsätta vara nyfiken. Jag vill fortsätta upptäcka platser. Jag vill fortsätta känna pirret inför någonting nytt. Jag vill kunna stå på en plats som jag aldrig tidigare besökt och känna att jag inte vet vad jag ska säga, för den är så vacker. Jag vill fortsätta samla minnen. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag faktiskt gjorde saker, att jag vågade, att jag inte bara drömde utan också försökte förverkliga mina drömmar.
För det är just kontrasterna som gör livet så fint.
Att kunna längta hem när man är borta och längta bort när man är hemma.
Att uppskatta sin vardag, men också förstå att världen är full av platser man ännu inte sett.
Att vara nöjd med det man har och samtidigt fortsätta drömma om det man ännu inte upplevt.
Så till mina fina syskon, och till er som läser detta och kanske behöver en liten påminnelse just i dag: ut och se världen. Våga. Men var rädda om er. Ta hand om er ekonomi. Välj era människor med omsorg. Stå upp för er själva. Gör inte saker som ni innerst inne vet att ni inte mår bra av. Låt inte någon annan få bestämma vad ni ska tycka, vilka ni ska vara eller hur ert liv ska se ut.
Och framför allt, sluta inte drömma bara för att någonting känns svårt att uppnå.
Drömmar är inte till för att ligga i en låda och plockas fram någon gång ibland när man känner sig lite nostalgisk. Drömmar är till för att påminna oss om vad vi längtar efter. Och ibland behöver vi faktiskt göra någonting åt den längtan.
Spara pengar till den där resan. Boka den där biljetten. Besök den där platsen. Våga åka ensam om det är det som krävs. Våga åka tillsammans med någon om det är det du längtar efter. Våga lära känna människor. Våga vara nybörjare. Våga göra bort dig lite. Våga säga att du inte förstår. Våga skratta åt dig själv. Våga stå där och känna dig liten inför världen, men samtidigt alldeles full av liv.
Och om du någon gång sitter ensam på en strand, någonstans långt hemifrån, och tittar ut över ett hav du aldrig tidigare sett, hoppas jag att du stannar upp en liten stund.
Inte för att ta den perfekta bilden.
Inte för att lägga upp någonting.
Inte för att visa någon annan var du är.
Utan bara för att känna.
Känna att du tog dig dit. Att du vågade. Att du gjorde någonting för dig själv. Att du inte väntade på att någon annan skulle komma och ge dig tillåtelse att leva ditt liv.
Kanske kommer du då att tänka på allt du varit rädd för. Alla gånger du tvekat. Alla gånger du trott att någonting inte varit möjligt. Och kanske kommer du att le lite åt det, för just där och då är du mitt i någonting som en gång bara var en dröm.
Det är en ganska fin känsla, tycker jag.
Att få vara huvudpersonen i sitt eget liv.
Att inte bara titta på när andra människor gör saker, utan att faktiskt skapa sina egna historier. Historier som du kan berätta om om tio, tjugo eller trettio år. Historier som kanske får dig att skratta, gråta, längta tillbaka eller känna tacksamhet över att du en gång vågade.
Jag tror inte att ett lyckligt liv måste vara ett perfekt liv. Jag tror inte heller att det måste innehålla de största äventyren, de dyraste resorna eller de mest spektakulära upplevelserna.
Men jag tror att det behöver innehålla någonting som är ditt.
Någonting du längtar efter.
Någonting som får ditt hjärta att slå lite snabbare.
Någonting som gör att du känner att du lever.
Och jag hoppas att ni aldrig slutar leta efter det.
Jag hoppas att ni vågar drömma stort, men också uppskatta det lilla. Att ni vågar gå er egen väg, även när den inte ser ut som någon annans. Att ni inte låter rädsla, andras åsikter eller tanken på att ni måste ha någon vid er sida hindra er från att uppleva sådant ni verkligen längtar efter.
Skapa Ditt drömliv. Inte någon annans.
Fyll det med sådant som gör dig lycklig. Människor som får dig att skratta. Platser som får dig att tappa andan. Stunder där du känner dig trygg. Äventyr som utmanar dig. Kärlek, om du längtar efter den. Frihet. Nyfikenhet. Värme. Och framför allt, minnen som är dina alldeles egna.
För en dag kommer vi att se tillbaka på allt det här.
Och då hoppas jag att vi inte bara minns allt vi var rädda för att göra.
Utan allt vi faktiskt gjorde ändå.
Ta hand om er, var rädda om era hjärtan och glöm aldrig att världen är större än den plats ni befinner er på just nu.
Kram.
