Någon just nu...
Någon annan sitter i mörkret, med tårar som rinner tyst längs kinderna, och försöker lära sig leva med saknaden efter någon som inte längre finns här. En mamma, en pappa, ett barn, en vän, en själ som lämnat denna jord men som fortfarande lever kvar i varje andetag, i varje tanke, i varje tom stol vid middagsbordet. Sorgen har inget språk, bara tystnad och saknad.
Samtidigt, någonstans, finns en människa som lever i rädsla. En människa som försöker dölja blåmärken, både på huden och i själen. Någon som varje dag hoppas att det inte ska hända igen, att idag kanske blir annorlunda, att kanske, bara kanske, den de älskar ska sluta skada dem.
Någon kämpar med sitt inre. De ler när de möter människor, men inuti pågår ett krig. Ångesten river, självhatet viskar, och spegelbilden känns som en fiende. Någon dömer sig själv varje morgon, letar efter fel som ingen annan ens ser, och undrar om de någonsin kommer känna sig tillräckliga.
Någon ligger vaken natten innan skolan, med en klump i magen. Hjärtat bultar hårt när de tänker på skrattet i korridoren, inte det glada, utan det som skär som knivar. De vet att någon kommer säga något, göra något, viska något. De vet inte hur de ska stå ut ännu en dag.
Någon annan, vuxen nu, känner precis likadant. På sitt jobb möts de av blickar, kommentarer, uteslutningar. Vuxenmobbning kallas det, men smärtan känns lika barnsligt rå som när man var liten. De sitter på toaletten och försöker torka tårarna innan nästa möte börjar.
Någon just nu fick precis veta att den de älskar har svikit dem. Deras värld rasade på en sekund. Någon annan har förlorat sin bästa vän, inte genom döden, utan genom tystnad, missförstånd, eller växande is mellan dem. Och någon ligger nu under sitt täcke, gråter tyst för att ingen ska höra, för de känner sig så ensamma. Ingen att prata med. Ingen som frågar hur de egentligen mår.
Någon har precis fått höra ett besked som förändrar allt, ett telefonsamtal, ett ord, en diagnos. Deras framtid blev plötsligt ett frågetecken. Någon annan vet att tiden håller på att rinna ut, att varje morgon kanske är den sista. Och någonstans just nu, kämpar människor för sina liv i ett krig de inte valt, med bomber som faller där barn borde leka.
Det händer, just nu. Allt detta. Överallt. Samtidigt.
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om allt som sker i detta ögonblick. Om alla hjärtan som blöder i tysthet, alla tårar som aldrig syns, alla kamper som ingen ser.
Och det är just det jag vill få fram, att vi alla bär på något. Vi bär på osynliga ärr, på tyngder som ibland känns omöjliga att bära. Vi bär på historier som format oss, rädslor som vi aldrig vågat nämna, smärta som vi försöker gömma bakom ett leende.
Ett leende kan vara en mask. En överlevnadsstrategi. Ett sätt att hålla sig hel när man egentligen faller isär inombords. Vi vet så lite om varandras världar, om vad som döljer sig bakom fasaderna.
Därför är det så viktigt att var snäll. Var mjuk med orden. Se människor, verkligen se dem.
Säg hej. Fråga hur någon mår. Ett leende, ett vänligt ord, en liten gest kan ibland vara skillnaden mellan hopp och uppgivenhet.
Vi vet aldrig vilket bagage någon bär på. Vi ska inte jämföra smärta, inte väga lidande, inte döma. Vi ska bära varandra, inte bryta ner. Göra varandras bördor lättare, inte tyngre.
För i slutändan, när allt tystnar, är det inte perfektionen, styrkan eller framgången som betyder något. Det är vänligheten. Mänskligheten. Kärleken vi visar varandra, även när världen känns kall.
Så nästa gång du möter någon, kom ihåg, de kan gå igenom ett helvete du inte ser. Och just ditt sätt att vara, ditt ord, din värme, kan vara ljuset i deras mörker.
Ta hand om dig och varandra. Kram.
