Nicci

Hej fina ni 💜

Hoppas att ni mår bra och att ni har haft en fin start på veckan. Själv mår jag bra och känner mig faktiskt lite extra glad efter gårdagen. Ni vet när man gör någonting som egentligen ligger ganska långt utanför ens comfort zone, och efteråt känner man sig lite stolt över sig själv? Precis så känner jag idag.

Jag måste bara berätta för er vad jag och en tjejkompis gjorde i går.

Vi gick nämligen på ett singelevent , The Dating Pitch Club.
Ja, ni läste rätt. Jag, som är ungefär världens sämsta människa på att ta första steget, gå fram till någon jag tycker är attraktiv och faktiskt säga hej, gick på ett event där syftet i princip var… att träffa andra singlar. 
Bara det är ju nästan en liten personlig seger.

Eventet hölls på Biblioteket vid Medborgarplatsen och alltså… wow vilket ställe!
Jag har bott i Stockholm i princip hela livet  och ändå har jag aldrig varit där tidigare, och då bodde jag 10 år på söder. Hur är det ens möjligt? Det var verkligen en sådan där plats där man kliver in och tänker, varför har jag aldrig upptäckt det här tidigare?

Jag och min kompis kom dit ganska tidigt, faktiskt bland de första. Det var nästan lite skönt eftersom vi hann landa innan alla andra kom. Vi satte oss ner, beställde något att dricka och bara pratade.

Ni vet det där klassiska tjejsnacket där man hinner prata om ungefär allt innan kvällen ens har börjat? 

Vi satt där och tittade på lokalen, pratade om vad vi hade gett oss in på och skrattade lite åt hela situationen. För det är ju ändå lite speciellt att gå på ett event där man vet att en stor del av människorna i rummet är där med samma förhoppning: kanske träffa någon.

Sedan började folk trilla in.
Vissa kom tillsammans med en vän, precis som vi. Och sedan fanns det de riktigt modiga, de som faktiskt kom helt själva.
Jag måste säga att jag tycker det är så imponerande.
För jag kan verkligen förstå att det kan kännas läskigt att gå in i ett rum helt själv där man inte känner någon. Man vet inte vem man ska prata med, var man ska sätta sig eller hur man ens börjar ett samtal. Ändå gjorde människor det.
Och en kille gjorde till och med något ännu modigare.

Han pitchade sig själv.

Alltså bokstavligen ställde sig upp och presenterade sig själv inför alla.
Jag hade velat ha hälften av det modet. 

Det blev mycket skratt, mycket applåder och framför allt en väldigt härlig stämning. Det var inte stelt på det sätt jag kanske hade föreställt mig. Det kändes mer som att alla var lite nervösa tillsammans, vilket på något sätt gjorde det mindre nervöst.
Och det var faktiskt väldigt fint att se.
Och jag då? 
Ja… här kommer vi till den lilla detaljen.
Jag var för feg för att mingla.
Jag vet. Jag vet.
Ni får säga vad ni vill. 

Jag hade ju ändå tagit mig dit. Jag hade gjort den svåraste delen, faktiskt gått på ett singelevent. Men när det sedan kom till att mingla och faktiskt ta kontakt med någon kille?

Nej.

Där tog det stopp.

När min kompis gick på toaletten satt jag där själv och min hjärna gick ungefär:
Okej, nu händer det. Nu måste du prata med någon.
Och mitt inre svarade:
"Absolut inte. Kom tillbaka."

Det kom fram folk och jag lyckades på något sätt nästan avvisa hela situationen. Jag vet inte riktigt vad jag höll på med. Det är som att jag kan vara hur social som helst med de flesta människor, prata, skratta och skoja, men så fort det handlar om en man som jag eventuellt skulle kunna vara intresserad av så verkar hela mitt sociala system lägga av.

Det är så typiskt mig. Nu.. Förr hade jag inte det problemet.

Och samtidigt tänker jag att det kanske också säger någonting om hur svårt det faktiskt kan vara att dejta när man är lite försiktig av sig.
För jag vill ju träffa någon.
Jag vill ha kärlek.
Jag vill träffa någon att dela livet med.
Men när möjligheten plötsligt finns framför mig så kan jag tydligen sitta där och tänka nej tack, jag återkommer aldrig.

Men jag gjorde det ändå
Och vet ni?
Jag försöker faktiskt att inte vara för hård mot mig själv.
För det viktigaste är kanske inte att jag gick dit och pratade med tio män.

Det viktigaste är att jag gick dit överhuvudtaget.

Det här var mitt första singelevent någonsin.
Och bara det är ganska stort för mig.
Jag kunde lika gärna ha sagt nej. Jag kunde ha hittat på någon ursäkt. Jag kunde ha tänkt att "det där är inte min grej" och stannat hemma i soffan.
Men jag följde med.
Jag tog mig ut.
Jag gjorde någonting som låg utanför min comfort zone.
Och även om jag inte minglade särskilt mycket så fick jag uppleva någonting nytt. Jag fick träffa människor jag aldrig annars hade träffat och se en helt annan sida av dejtingvärlden.

Så jag är faktiskt stolt över mig själv.
Kanske blir det här mitt första och sista singelevent.
Eller så blir det inte det.
Who knows?

Kanske går jag dit igen och nästa gång kanske jag till och med pratar med någon. Nästa event är i oktober. 

Man måste ju börja någonstans.
En tisdagskväll på Söder
Efter eventet började vi bli hungriga och eftersom vi uppenbarligen inte hade fått nog av människor och intryck för kvällen gick vi och käkade på Burger King.
Så glamouröst blev det. Sååå gott.

Vi satt där och pratade igenom kvällen. Om människorna vi hade sett, de olika pitcharna, de modiga som kommit själva och hela den där lite speciella känslan av att befinna sig i ett rum där så många människor faktiskt hoppas på samma sak.

Kärlek.

Eller åtminstone möjligheten till den.
Och när vi sedan gick genom stan var det en sådan där perfekt tisdagskväll på Söder.

Det var människor ute överallt längs Götgatan. Folk satt på uteserveringar, promenerade, pratade och skrattade. Och det jag verkligen älskar är den där vardagsstämningen.

Det var inte helg.
Det var inte fredag.
Det var ingen festkväll där alla måste vara på väg någonstans.
Det var bara en vanlig tisdag.
Och ändå levde hela Söder.

Folk var ute och umgicks, men det var lugnt. Ingen stress. Inget drama. Ingen känsla av att alla måste vara berusade för att ha roligt.

Bara människor som hängde.
Och jag älskar verkligen mitt Söder.
Det är så ofta där jag hamnar när jag är inne i stan. Jag älskar atmosfären, människorna, alla små ställen, restaurangerna, barerna, caféerna och framför allt känslan.
Det finns någonting med Söder som jag har svårt att sätta ord på. Det är min trygghet, min barndom. 

Och så kom jag hem…

Vid ungefär halv elva kröp jag ner i sängen.
Och jag låg faktiskt där och log lite för mig själv.
För trots att jag inte hade blivit pitchad, trots att jag inte hade träffat någon ny kärlek och trots att jag varit alldeles för feg för att mingla ordentligt så kände jag mig ändå… glad.
Det var något med kvällen.
Alla dessa människor.
Så många olika personligheter, liv, historier och drömmar samlade på samma plats.
Och jag tänkte på hur många människor det faktiskt finns där ute som längtar efter samma sak som jag.

Någon att älska.
Någon att komma hem till.
Någon att skratta med när livet är enkelt och hålla handen när livet är svårt.
Någon att dela en helt vanlig tisdag med.

Och det slog mig att det faktiskt finns väldigt många människor som fortfarande hoppas på det.

Jag tror ibland att man lätt kan få känslan av att alla redan har hittat sin person. När man tittar runt omkring sig känns det som att "alla andra" har en partner, ett hem tillsammans, planer för framtiden och någon att ringa när dagen varit dålig.
Men så går man på ett sådant här event.
Och plötsligt sitter man i ett rum fullt av människor som är precis som en själv.

Singlar.

Människor som hoppas.
Människor som kanske har blivit sårade tidigare.
Människor som kanske också har blivit ghostade, bortvalda eller fått sitt hjärta krossat.

Men som ändå inte har gett upp.

Och det tycker jag är så fint.
För kanske är det just det kärlek handlar om.
Att våga hoppas igen.
Även när man blivit besviken.
Även när man ibland tänker att det där med kärlek kanske inte är för mig.
Även när man sitter hemma en lördagskväll i myskläder och tänker att man uppenbarligen kommer att leva resten av livet med en hund och en godispåse. 

Kanske dyker personen upp när man minst anar det.
Kanske inte.
Men gårdagens kväll gav mig i alla fall någonting.

Lite hopp.

Ett litet hopp om att det faktiskt finns människor där ute som längtar efter kärlek på samma sätt som jag gör. Något seriöst.

Och kanske behöver jag inte veta hur, när eller var.
Kanske behöver jag bara fortsätta säga ja till saker som känns lite läskiga.
Som ett singelevent på Söder en helt vanlig tisdagskväll.
För vem vet?
Nästa gång kanske jag faktiskt vågar mingla.
Kanske vågar jag säga hej.
Kanske vågar jag stanna kvar i ett samtal istället för att mentalt ropa KOM TILLBAKA så fort min kompis går på toaletten.

Och kanske, bara kanske, finns det någon där ute som sitter och väntar på att just jag ska våga säga hej.

En toppenkväll blev det i alla fall. 

Det finns fortfarande så mycket kärlek där ute.
Det var nog den finaste känslan att ta med sig hem.

Kram.