Pirr för ikväll, drömjobb och en ojämn tvättmaskin...
Hej fina ni 🍂
Nu får man väl ändå säga att hösten är här på riktigt? 🍂 Jag tycker att det är något alldeles särskilt med den här tiden på året. Luften förändras, morgnarna blir lite kyligare och när man öppnar balkongdörren eller ett fönster hemma kommer den där friska, krispiga höstluften in och fyller hela lägenheten. Jag älskar det.
Just nu har jag gosat ner mig under en filt i soffan, raggsockorna är på och på datorn rullar en dokumentär på Netflix. Sommaren är fantastisk på sitt sätt, men hösten har ett lugn över sig som jag tycker så mycket om.
Och vet ni vad? Jag har faktiskt väldigt spännande planer för kvällen. Jag ska göra något som jag aldrig har gjort tidigare. Haha! Och om jag ska vara helt ärlig så hade jag förmodligen aldrig gjort det om inte min tjejkompis hade "tvingat" mig. Ni vet när man har en vän som bara bestämmer åt en och säger: "Nu gör vi det här!" och man själv står där och tänker "Är du verkligen säker på det här?"
Men samtidigt känner jag att det är precis sådant man behöver ibland. Att våga göra saker man inte brukar göra. Att kliva utanför sin lilla trygghetszon och faktiskt prova något nytt, även om det känns lite nervöst innan.
Så ja… jag är både förväntansfull och lite pirrig. Det ska bli så himla kul och spännande! Vad det är får ni veta i morgon.
I går hade jag en helt fantastisk dag.
Jag var iväg på ledsagning och återigen blev jag påmind om varför jag tycker så otroligt mycket om mitt arbete. Det är svårt att sätta ord på den relation och det band man kan få till en människa med en demenssjukdom.
För det handlar så mycket om mer än själva arbetet.
Det handlar om möten. Om ögonblick. Om att vara närvarande. Om att försöka förstå en annan människa även när orden ibland inte riktigt räcker till. Och kanske framför allt handlar det om de där små stunderna som andra människor kanske inte ens skulle lägga märke till men som kan betyda precis allt.
Och i går fick jag uppleva ett sådant ögonblick.
Vi var iväg tillsammans och den här fina herren hade sin hatt på sig. En sådan där riktigt fin hatt som verkligen klädde honom. När en kvinna, ungefär i min egen ålder, gick förbi oss tog han artigt av sig hatten och gjorde en liten elegant nickning mot henne.
Hon log.
Och gick vidare.
Jag tänkte inte mer på det just då.
Men ungefär tjugo sekunder senare kom hon tillbaka.
Hon tittade på honom och sa:
"Det där gjorde hela min dag."
Alltså…
Hur fint är inte det?
Jag blev så otroligt berörd.
Tänk att något så litet kan göra så stor skillnad för en annan människa. En hatt som lyfts, en liten nickning, ett leende. Det tog kanske två sekunder av hans tid. Men för henne blev det någonting hon bar med sig resten av dagen.
Och det är just sådana saker som gör mig så blödig.
Jag satt bredvid och tittade på honom och bara log. För jag tänkte på hur mycket vi människor faktiskt kan ge varandra utan att det behöver vara märkvärdigt.
Vi behöver inte alltid köpa en present, skriva ett långt meddelande eller göra någon stor fantastisk gest.
Ibland räcker det att se en annan människa.
Att le.
Att hälsa.
Att hålla upp en dörr.
Att fråga hur någon mår.
Att ge en liten komplimang.
Att lyfta på hatten.
Man vet aldrig vad någon annan människa går igenom just den dagen. Och kanske var det precis det där lilla ögonblicket hon behövde.
På vägen tillbaka tog vi taxi och även den resan blev något jag kommer tänka tillbaka på.
Vi åkte längs Söder Mälarstrand och tittade ut över båtarna. Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida och jag satt där och såg hur hans blick förändrades.
Glädjen i ögonen.
Leendet.
Närvaron.
Det är så svårt att förklara den känslan.
Det var som om resten av världen försvann en liten stund.
Ingen stress.
Ingen morgondag.
Ingen gårdag.
Bara just där och då.
Vi tittade på båtarna, pratade lite och delade på något sätt samma ögonblick. Och jag älskar verkligen de där stunderna när man får känslan av att tiden stannar upp.
Det är nästan som att man blir påmind om hur mycket som faktiskt finns i det enkla.
En båt på vattnet.
En vacker utsikt.
Ett leende.
Ett samtal.
En människa som känner glädje.
Och någonstans där i taxin tänkte jag att det är precis sådana här stunder som gör mitt arbete så otroligt meningsfullt.
För visst finns det dagar som är tunga. Dagar när man är trött. Dagar när man känner att man har gett mycket av sig själv.
Men så kommer ett sådant här ögonblick.
Och plötsligt förstår man igen varför man gör det man gör.
När vi kom fram fick jag dessutom en smekning på armen och han sa:
"Det är bra."
Och där höll jag på att börja gråta.
På riktigt.
Jag blev så otroligt berörd.
För det var så enkelt, men samtidigt så stort.
Det är bra.
Tre små ord.
Men ibland behöver man inte mer än så.
Jag tittade på honom och kände bara en sådan enorm värme. För det är något alldeles speciellt med att få känna att man har gjort skillnad för en annan människa. Att få känna att ens närvaro betyder någonting.
Och just då blev jag väldigt känslosam.
Jag tror att vi ibland glömmer hur mycket våra jobb faktiskt kan betyda. Vi tänker på arbetsuppgifter, tider, rutiner och allt som ska göras. Men mitt i allt det där finns människor.
Människor med livsberättelser, minnen, känslor, drömmar och erfarenheter.
Och att få vara en liten del av någons dag är otroligt.
Herregud vad jag älskar mitt jobb. ❤️
Jag tror verkligen inte att alla förstår hur mycket ett sådant här arbete kan ge tillbaka.
Jag har arbetat inom vården i många år och jag har fått möta så otroligt många människor. Alla med sina egna personligheter, historier och sätt att se på livet.
Och visst, det kan vara tufft.
Men det kan också vara så oerhört vackert.
Det är de där små sakerna jag tar med mig hem.
Ett skratt.
En blick.
Ett handslag.
Ett samtal.
En liten kommentar.
Ett leende.
En smekning på armen.
Eller en äldre gentleman som lyfter sin hatt för en främmande kvinna och lyckas göra hennes dag.
Det är sådant som får mig att känna att människor faktiskt är ganska fantastiska.
Och kanske är det också en liten påminnelse om hur vi borde vara mot varandra. Lite vänligare. Lite mer närvarande. Lite mindre upptagna av våra egna telefoner, måsten och bekymmer.
För vi vet aldrig när en liten vänlig handling blir det finaste någon upplever just den dagen.
Så gårdagen blev verkligen en sådan där dag som jag är tacksam för.
Och när jag tänker tillbaka på den nu, sitter jag här under min filt och ler.
En helt fantastisk dag.
Tack.
Tack för alla dessa små stunder.
Tack för förtroendet.
Tack för alla möten.
Och tack för att jag får göra ett arbete där jag ibland går hem med betydligt mer i hjärtat än när jag kom dit.
Herregud vad jag älskar mitt jobb.
Nu måste jag försöka lösa ett problem här hemma, min tvättmaskin har blivit ojämn och vad jag förstått måste man "skruva" på någon "fot" under den, jag har inte det verktyget men det kanske går på något annat sätt? Någon händig som vill hjälpa mig med det? 🙏
Kram 🍂
