Nicci

God morgon fina ni

I går hade jag en otrolig upplevelse på jobbet. En sån där stund som verkligen stannar kvar i kroppen långt efter att dagen är slut. Att få kontakt med en människa, att mötas på riktigt i en dialog och bara få vara i det ögonblicket tillsammans, det är svårt att beskriva med ord. Och när jag sedan fick höra: "tack så mycket, kom och hälsa på mig snart"… det gjorde något i mig.

Att få höra de orden från någon med en demenssjukdom, där minnet sviker men känslan finns kvar, det är så otroligt speciellt. Det blir en bekräftelse på en djupare nivå. När personen dessutom frågar efter en, när man märker att man har lämnat ett avtryck, då inser man att det man gör faktiskt betyder något. På riktigt. Det är en känsla som är svår att sätta ord på, men den bär jag med mig.

Jag hade verkligen en av mina bästa dagar på jobbet i går. En sån dag som påminner mig om varför jag gör det jag gör. Och jag tar med mig den känslan framåt, till nästa arbetspass, och nästa, och nästa igen. För jag älskar att utvecklas. Framför allt i mitt jobb, där varje möte är unikt och varje dag ger en ny möjlighet att bli lite bättre.

När jag går hem från jobbet har jag nästan alltid samma inre dialog: "Okej, vad gick bra i dag? Vad gick mindre bra? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?"

Jag tycker om de stunderna. Att få reflektera, vara ärlig mot mig själv och samtidigt ge mig själv utrymme att växa. För det är där utvecklingen sker, i eftertanken, i viljan att förstå och förbättra. Och det gäller inte bara jobbet, utan alla relationer i livet. I vänskap, i kärlek, i möten med andra människor. Hur vi är mot varandra spelar roll.

I går fick jag också möjlighet att sätta mig in i en ny människas liv, en person som jag ska ställföreträda. Det känns både spännande och betydelsefullt. Jag ser verkligen fram emot att få vara den där länken, att få hjälpa till, strukturera, lösa problem och föra någon annans talan när det behövs. Att få bidra till att göra en annan människas liv lite bättre… det är något av det finaste jag vet.

Det är nästan märkligt när man tänker på det, hur lite det egentligen krävs för att påverka någon annan positivt. Ibland räcker det med ett enda ord. Ett "hej". Ett leende. En blick som visar att man ser någon. Att ta sig tid att lyssna. Att välja sina ord med omtanke.

Det betyder inte att vi aldrig ska säga ifrån eller påpeka saker som inte är okej, men det går att göra det med respekt. Med värme. Med en intention att bygga upp, inte bryta ner.
Och nu märker jag att jag glider iväg lite i tankarna, haha. Jag älskar verkligen när det händer. När orden bara flyter, när tankar och känslor får ta plats och forma det som skrivs. Det är något väldigt levande i det.

Men tillbaka till gårdagen, det var inte bara mötet med den här personen som gjorde dagen speciell. Det var också stämningen på jobbet. Den där varma, trygga och genuina känslan mellan oss i personalen. Jag tror verkligen att det spelar större roll än vi ibland inser.

För vi människor är otroligt bra på att läsa av varandra. Vi känner av energi, stämningar och atmosfär, ofta utan att ens tänka på det. Och när det finns en lugn, positiv och trygg grund i en grupp, så sprider det sig. Till alla.

Jag tror att mycket av det här kommer från det jag fick med mig tidigt i livet. Min mamma arbetade som familjehemsmamma och inom socialt arbete, i en mamma-barn-verksamhet. Redan från att jag var runt 12 år blev det en naturlig del av min vardag att möta människor i utsatta situationer, både barn och vuxna.

Jag fick se sårbarhet på nära håll. Men också styrka. Och framför allt fick jag lära mig vad trygghet och värme faktiskt kan göra för en människa. Hur viktigt det är att finnas där. Att lyssna. Att vara en trygg punkt när livet känns kaotiskt.
Det formade mig mer än jag nog förstod då. Och det fortsätter att forma mig än i dag.

Min mamma är verkligen min största förebild. Det hon gjorde för andra människor, för familjer, för barn, det är svårt att ens ta in. Hon gav så mycket av sig själv. Och hon lärde mig så mycket, inte bara genom ord, utan genom handling.
Samtidigt lärde hon mig också hur skört livet är. Hur snabbt allt kan förändras. Att det ibland bara krävs ett enda ögonblick, ett felsteg, en olycka, och plötsligt är allt annorlunda.

En trappa. Ett fall. Ett liv som förändras för alltid. Och kvar finns en saknad som aldrig försvinner. Av en människa som inte finns mer, men som gjort så många starka avtryck i ens hjärta.

Och kanske är det just därför jag känner så starkt för det jag gör. För mötena. För människorna. För de små stunderna som egentligen är allt annat än små.

För i slutändan är det kanske just det livet handlar om, att se varandra, finnas där och göra det lilla man kan.

Tack livet för alla fantastiska människor, alla otroliga möten jag får uppleva. Tack livet. Tack.

Kram.