Nicci

Hej fina ni.

 

Vad mysigt med fredag i dag. Jag älskar verkligen fredagar. Jag hoppas att ni har något fint att se fram emot i helgen.

 

Jag tänkte vara lite ärlig i dag...

 

I går var en sådan där dag när allt bara blev för mycket. Ni vet när man försöker hålla ihop det hela dagen, ler, jobbar på, bockar av det ena efter det andra. 

 

Jag var så nära tårarna hela dagen. Det kändes som att minsta lilla grej kunde få bägaren att rinna över. Ett litet misstag, en kommentar, något som egentligen inte betyder så mycket, men när man redan är fylld till bristningsgränsen blir allt plötsligt så stort.

 

Jag gick omkring och sa till mig själv: "Gråt inte, Nicci. Inte nu. Håll ihop det lite till."

 

Men på vägen hem gick det inte längre.

 

Då kom tårarna.

 

Jag tror att mycket handlar om att jag ställer så otroligt höga krav på mig själv. Hela tiden. Oavsett om det handlar om jobbet, relationer eller vardagen. Jag känner att jag alltid måste prestera på topp. Jag ska göra rätt, säga rätt, finnas där för alla och aldrig tappa kontrollen.

 

Och när jag känner att jag inte räcker till, eller att jag gjort något "fel", även om det bara är i mitt eget huvud, då blir jag så otroligt hård mot mig själv.

 

Jag ger mig själv väldigt lite utrymme att bara vara, människa.

 

Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag faktiskt har gjort under en dag. Det enda jag ser är det jag inte hann med. Det jag kunde gjort bättre. Det jag borde ha sagt annorlunda.

Jag önskar ibland att jag kunde vara lite snällare mot mig själv.

 

På jobbet vill jag att alla ska må bra. Jag vill att mina kollegor ska gå hem och känna att "vad kul vi hade i dag" eller "vad mysigt det var att jobba". Jag vill bidra med energi, glädje och en fin atmosfär. Jag vill att alla ska känna sig sedda.

 

Men mitt i allt det glömmer jag ofta bort mig själv.

 

Jag sätter nästan alltid andra först.

 

Jag vill att allt runt omkring mig ska fungera. Att alla andra ska må bra. Att jobbet ska flyta på. Att ingen ska bli besviken.

Och någonstans längst ner på listan kommer ...Jag.

 

Jag inser också att jag bär på rädslor som påverkar mig mer än jag kanske vill erkänna. Jag är rädd för att människor ska slösa på min tid. Inte för att jag har bråttom genom livet, utan för att jag vet hur värdefull tiden faktiskt är. Vi får aldrig tillbaka den.

 

Jag är också rädd för svek.

 

Rädd för att lägga mitt hjärta i någon annans händer och sedan upptäcka att personen gått bakom min rygg. Att någon väljer att vara otrogen istället för att bara vara ärlig och lämna.

 

Det är nog en stor anledning till att jag inte ens vågar dejta i dag.

 

Inte för att jag inte vill träffa någon, utan för att jag är rädd för att bli sårad igen. Rädd för att investera tid, känslor och framtidsdrömmar i någon som kanske inte vill samma sak.

Jag vet att man inte kan gå genom livet och skydda sig mot allt.

 

Men ibland känns det tryggare att hålla avstånd än att riskera att gå sönder.

 

Samtidigt vet jag att jag måste börja öva på att släppa lite av kontrollen. Att acceptera att jag inte alltid kommer att orka hundra procent. Att jag inte behöver vara perfekt varje dag.

För sanningen är att ingen av oss är det.

 

Vi har alla dagar när vi tvivlar på oss själva. När vi känner oss otillräckliga. När energin inte räcker hela vägen fram.

 

Och kanske är det faktiskt okej.

 

Det är inte ett misslyckande att bli ledsen.

 

Kanske är tårarna bara kroppens sätt att säga att det är dags att stanna upp en stund.

 

I dag känns det lite lättare. 

 

Jag tror att vi ibland behöver påminna oss själva om samma omtanke som vi så lätt ger till andra. Vi är ofta våra egna hårdaste kritiker, när vi egentligen hade behövt vara vår egen bästa vän.

 

Så i dag ska jag försöka vara lite snällare mot mig själv.

Inte kräva perfektion.

Inte tro att jag måste bära allt.

 

Och kanske acceptera att jag faktiskt duger, precis som jag är, även de dagar då jag inte känner mig på topp.

Ta hand om er, fina ni.

 

 

Kram.