Tankar om dagens "kÀrlek" ...
Hej fina ni đ€
Jag satt och funderade pÄ en sak pÄ vÄr lÄnga morgonpromenad i morse, och det Àr en frÄga jag verkligen Àr nyfiken pÄ.
Pratar ni killar om tjejer lika mycket som vi tjejer pratar om killar?
För tro mig... vi pratar en hel del. Inte bara om vem som Àr snygg eller vem vi dejtar, utan om allt runt omkring. Om relationer, kÀrlek, besvikelser, framtidsdrömmar och om livet i stort. Vi analyserar, pratar om dejter, sms, blickar och ibland till och med ett enkelt "hur mÄr du?". Vi försöker förstÄ mÀnniskor, kÀnslor och varför vissa saker blir som de blir.
Och nÀstan varje gÄng vi ses kommer vi in pÄ samma Àmne.
Hur trÀffar man egentligen nÄgon i dag?
Hur hittar man nÄgon som faktiskt vill ha nÄgot seriöst? NÄgon som inte bara Àr ute efter att ha kul för stunden, utan som faktiskt vill bygga nÄgot tillsammans med nÄgon annan.
Det kÀnns som att det har blivit svÄrare Àn nÄgonsin.
MÄnga av mina tjejkompisar som Àr i relationer trÀffade sina partners för mÄnga Är sedan. De har varit tillsammans i fem, tio eller kanske femton Är. De hann lÀra kÀnna varandra innan dejtingappar, ghosting, situationships och alla dessa oskrivna regler tog över dejtingvÀrlden.
Sedan har vi oss som Àr singlar....
Vi försöker. Vi dejtar. Vi Àr öppna. Vi ger mÀnniskor en chans. Men ÀndÄ kÀnns det som att man gÄng pÄ gÄng stöter pÄ personer som inte riktigt vet vad de vill. Eller kanske vet de vad de vill, men det Àr bara inte samma sak som man sjÀlv söker.
Jag kan inte lÄta bli att fundera.
Har dejting blivit svÄrare, eller Àr det bara jag som upplever det sÄ?
I dag kÀnns det nÀstan som att ordet "situationship" har blivit mer vanligt Àn ordet "förhÄllande". Man trÀffas, hörs varje dag, beter sig nÀstan som ett par, men ingen vill sÀtta en etikett pÄ det. Ingen vill riktigt ta ansvar eller lova nÄgot.
Allt ska vara avslappnat.
"Inga krav."
"Vi fÄr se vart det leder."
"Jag vill inte stressa fram nÄgot."
Och visst, det Àr inget fel i att ta saker i sin egen takt. Men ibland kÀnns det som att mÀnniskor anvÀnder det som en ursÀkt för att slippa investera pÄ riktigt.
Man vill ha nÀrheten.
Man vill ha tryggheten.
Man vill ha nÄgon att skriva till.
Man vill ha nÄgon att trÀffa nÀr det passar.
Men man vill inte ta steget till att faktiskt vÀlja nÄgon.
Det kÀnns nÀstan som att vi lever i ett samhÀlle dÀr allt ska vara tillgÀngligt hela tiden. NÀsta person finns bara ett svep bort pÄ mobilen. Om nÄgot kÀnns lite jobbigt Àr det lÀttare att gÄ vidare Àn att försöka lösa det.
Har vi blivit för rÀdda för att binda oss?
Eller har vi bara blivit bortskÀmda av alla valmöjligheter?
Ibland kÀnns det nÀstan som att grÀset alltid verkar grönare pÄ andra sidan. Att det alltid finns nÄgon som kanske Àr lite roligare, lite snyggare eller lite mer spÀnnande. Och dÄ blir ingen riktigt tillrÀcklig.
Det gör mig faktiskt lite ledsen.
För jag tror fortfarande pÄ den dÀr kÀrleken som vÀxer fram över tid.
Jag tror pÄ att lÀra kÀnna nÄgon pÄ djupet.
PÄ lÄnga samtal sent pÄ kvÀllen.
PĂ„ trygghet.
PĂ„ lojalitet.
PÄ att vÀlja varandra, Àven de dagar dÄ allt inte Àr perfekt.
Jag undrar ocksÄ hur ni killar pratar med varandra.
Pratar ni om kÀrlek?
Pratar ni om tjejer ni verkligen tycker om?
Pratar ni om framtiden, om familj och om att hitta rÀtt person?
Eller handlar snacket mest om nÄgot helt annat?
Finns det killar dÀr ute som ocksÄ lÀngtar efter nÄgot Àkta?
NÄgon som ocksÄ Àr trött pÄ spel, otydlighet och mÀnniskor som aldrig riktigt vÄgar satsa?
För ibland kan det kÀnnas som att man nÀstan Àr ensam om att vilja ha ett vanligt förhÄllande.
NĂ„gon att vakna bredvid.
NĂ„gon att skratta med.
NĂ„gon att resa med.
NĂ„gon att bygga ett liv tillsammans med.
NÄgon som faktiskt stannar kvar nÀr den första förÀlskelsen lagt sig.
Jag kanske romantiserar det lite.
Kanske var det inte bÀttre förr.
Det fanns sÀkert hjÀrtesorg, otrohet och komplicerade relationer dÄ ocksÄ.
Men det kÀnns ÀndÄ som att mÀnniskor var mer beredda att kÀmpa för varandra. Att man inte gav upp lika snabbt. Att man sÄg relationer som nÄgot man byggde tillsammans, inte nÄgot man bytte ut sÄ fort det blev lite svÄrt.
I dag kÀnns allt sÄ snabbt.
Snabba möten.
Snabba kÀnslor.
Snabba avslut.
Ghosting.
Situationships.
Och sedan vidare till nÀsta.
Ibland undrar jag vart det djupa har tagit vÀgen.
Vart tog de dÀr lÄnga samtalen vÀgen?
Vart tog romantiken vÀgen?
Vart tog omtanken vÀgen?
Vart tog den dÀr kÀnslan av att verkligen vilja lÀra kÀnna en mÀnniska pÄ riktigt vÀgen?
Kanske finns den fortfarande.
Kanske letar vi bara pÄ fel stÀllen.
Kanske finns det fortfarande mÀnniskor som vill Àlska pÄ riktigt, som vill bygga nÄgot lÄngsiktigt och som inte ser relationer som nÄgot tillfÀlligt.
Jag hoppas verkligen det...
För innerst inne tror jag fortfarande att den stora kÀrleken finns.
Den kanske bara tar lite lÀngre tid att hitta Àn man önskar.
Men jag Àr nyfiken.
Hur tÀnker ni, bÄde tjejer och killar?
Ăr det bara jag som upplever att dejting har förĂ€ndrats sĂ„ mycket?
Finns romantiken fortfarande kvar, eller har vi fastnat i en vÀrld dÀr allt handlar om tillfÀlliga möten och dÀr ingen riktigt vÄgar vÀlja nÄgon fullt ut?
Kram.Â
