Nicci

Hej fina ni 🪻

Vad är egentligen livets äventyr för er? Vad har ni varit med om som har satt sig lite djupare i hjärtat, som liksom aldrig riktigt släpper taget? Vad är det som bubblar lite extra i kroppen när ni tänker tillbaka på det?

Jag älskar den frågan. För den säger så mycket om vilka vi är.
För mig handlar äventyr inte bara om stora resor eller spektakulära platser, även om jag verkligen har fått uppleva sådana stunder, utan om känslan. Den där pirriga, nästan overkliga känslan av att vara mitt i något som betyder något. Något som stannar kvar. Kontraster.

Och om jag ska börja någonstans… så är det nog Tanzania.
Safariresan genom hela Tanzania är utan tvekan ett av mina största äventyr i livet. Att få vara så nära det vilda, där djuren faktiskt är fria på riktigt. Inte instängda, inte begränsade, utan i sitt naturliga element. Jag minns hur jag dansade med massajerna, hur marken vibrerade av trummor och skratt. Hur jag sedan på kvällen kröp ner i ett tält mitt ute på savannen.
Och ljuden… herregud ljuden.

Zebror som rörde sig i stora flockar utanför, och någonstans i mörkret, lejon. På riktigt. Inte långt borta, utan nära. Jag låg där i tältet, helt stilla, med hjärtat bultande och en känsla av total fascination. Tänk att jag är här. Tänk att jag får uppleva detta.

Att sedan köra ner i en enorm krater, som tagen direkt ur Lejonkungen… det går knappt att beskriva. Branta vägar, öppna vidder, djur överallt. Det kändes som att kliva rakt in i en annan värld. Som en dröm, fast på riktigt.

Och som om det inte räckte, att sätta sig i ett litet tiomanna propellerplan och flyga över landskapet… Jag som egentligen tycker det är lite läskigt. Men där och då var det bara magiskt. Att dessutom få se Kilimanjaro så nära… det är en sån där bild som etsar sig fast.

Men äventyr behöver inte alltid vara långt bort.
En helt annan, men minst lika stark upplevelse, var när jag fick uppleva naturen runt Kebnekaise. Alltså wow. Sveriges natur kan verkligen ta andan ur en. Det var något med stillheten, luften, naturen. Att vara så långt upp i norr, så nära något så storslaget men ändå så rofyllt. Det är en annan sorts äventyr, ett som landar mer i själen.

Och så har vi Santorini…
En dag fick jag för mig att gå från botten av Oia hela vägen upp till toppen. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tänkte, Över 600 trappsteg, smala, branta, och med en lutning som fick det att kännas som att jag när som helst skulle falla rakt ner. Min höjdrädsla var verkligen med mig hela vägen.
Men jag gjorde det.

Och känslan när jag kom upp… wow. Inte bara utsikten, utan känslan av att ha övervunnit något inom mig själv. Det är också ett äventyr.

Jag har också badat i havet vid en aktiv vulkan. Vattnet var så varmt, nästan overkligt. Att veta vad som fanns under ytan, och ändå bara flyta där i värmen… det var en sån där märklig, häftig kontrast mellan lugn och kraft.

Jag har rest ensam också. Till Santorini och Mykonos. Och vet ni, det är något jag verkligen vill slå ett slag för. Att resa själv. Att få vara i sitt eget sällskap, göra exakt det man vill, när man vill. Det är en frihet som är svår att beskriva, men så värdefull.

Thailand var också ett stort kapitel. Att öluffa mellan öar, känna sanden mellan tårna varje dag, leva i nuet. Och att få se Maya Bay… platsen från filmen The Beach. Jag blev helt förälskad. Det var precis så vackert som man drömmer om, och lite till.

Och så Grekland. Kykladerna. Nästan en hel månad av spontanitet. Att inte ha en färdig plan, att bara känna efter: “Vart vill vi nu?” Att hoppa på en båt till nästa ö, upptäcka något nytt. Den friheten… det är nog en av de renaste formerna av äventyr jag vet.

På tal om spontanitet,  jag älskar det.
Jag älskar att planera, absolut. Men jag älskar nästan ännu mer att bara kasta mig ut. “Ska vi åka till Barcelona imorgon?” JA. Jag är på. Samma sak med Rom. Två resor som bara blev och som blev så bra just därför.

Sen har vi en helt annan typ av äventyr.
När jag bodde två år i Hälsingland.
Kontrasten från Stockholm till en liten stad i Norrland var enorm. Men också så nyttig. Där var äventyren annorlunda. En av mina favoritgrejer var björnsafari. Att packa bilen med filtar, fika, något varmt att dricka och bara åka ut i skogen. Vänta. Lyssna. Och ibland… faktiskt få se björnar. Det är en sån sjuk känsla.

Och vintern där…
Att köra skoter under en stjärnklar himmel, i mörker, med snön som yr omkring en. Kylan som biter i kinderna men ändå känns så levande. Jag älskade det så mycket att jag tog skoterkort. Bara det säger väl en del.
Och så ett av mina största livsäventyr, att bygga mitt drömhus.

Jag minns exakt känslan när vi vann budgivningen på tomten. Det var inte vilken tomt som helst, det var min drömtomt. Jag bara visste det. Och sen hela resan därifrån… att planera, drömma, välja, tänka, ändra, skapa.

Jag fyllde balkongen med tidningar om hus och inredning. Vi åkte till nybygget vid arlanda för inspiration. Och till slut stod det där, vårt hus. En enplansvilla på 151 kvm. Mitt drömhus.
Det är ett sånt äventyr som inte handlar om resor, utan om att bygga något. Skapa något. Leva i något som en gång bara var en tanke.

Och när jag tänker tillbaka på allt…
Alla platser jag har varit på. Alla pariserhjul jag åkt. Alla fontäner jag stått och tittat på. All mat jag smakat, från majsgröt i Afrika till svart paella i Barcelona.
Alla dessa ögonblick.

Det är mina äventyr. Mina minnen. Mina små och stora stunder som har format mig, fyllt mig, och som jag bär med mig.

Och vet ni vad jag älskar mest?
Att höra om era.
Jag älskar att lyssna på vad som får andra människor att lysa upp. Vad ni älskar att göra, se, uppleva. Vad som är era äventyr.

Så berätta.
Vad är livets äventyr för er? Här är några av mina.

Sen har jag ju självklart livets äventyr med Albert i vardagen. Att få uppleva livet genom hans ögon, att vara i nuet. Se hans lycka, vad han älskar. 

Det finns så mycket otroligt att se i världen. Kontrasterna som blir. Det är en av mina livs äventyr.